Läkemedelsaktierna tog ett rejält skutt uppåt på Wall Street när det stod klart att president Bush omvalts med oväntat tydlig majoritet.
Läkemedel var den bransch för vilken mest stod på spel i valet. Flera inslag i John Kerrys program uppfattades som allvarliga hot:
Prisreglering. Kerry lovade att som president använda förhandlingsstyrkan hos Medicare, det gigantiska federala programmet för pensionärer, till att pressa priserna på läkemedel. Då Medicare är praktiskt taget monopolköpare av läkemedel för seniorer, hade detta i praktiken inneburit att USA infört prisreglering för läkemedel. Med tanke på att nästan hela lönsamheten för nya originalläkemedel ligger på den amerikanska marknaden, skulle förändringen få stora konsekvenser för all världens läkemedelsindustri.
Import. Kerry lovade att släppa fram direktimport av läkemedel från Kanada och Europa. Även detta skulle bidra till att sänka priserna på originalläkemedel, då priset i till exempel Kanada ? med dess prisreglering ? ofta är bara hälften av priset på samma läkemedel i USA.
Skadestånd. Demokraterna har starkt stöd från skadeståndsadvokaterna, vilkas stämningar för felbehandling är en tung faktor bakom ökningen av de totala amerikanska sjukvårdskostnaderna (12-14 procent per år). Den fortsatt dramatiska kostnadsstegringen har i sin tur tvingat många arbetsgivare att lämpa över hela eller större delar av utgifterna för läkemedel på den enskilde. Läkemedlen står för en sjättedel av kostnadsökningen i amerikansk sjukvård på senare år, men för drygt 50 procent av utgiftsökningen för individerna. Denna kostnadsövervältring på hushållen förklarar mycket av den folkliga reaktionen mot höga läkemedelspriser.
Nu blev inte Kerry president. Men läkemedelsföretagen kan inte dra mer än en tillfällig suck av lättnad.
För det första är inte George W Bush och republikanerna opåverkade av den allmänna opinionen. Om två år är det åter kongressval, och då kanske inte inrikesfrågorna drunknar i uppmärksamheten på Irak och terrorism, som de gjorde nu.
För det andra har Bush ett behov av att sträcka ut handen till demokraterna i några frågor, för att efter en uppslitande valkampanj visa att han är president för hela folket. Att tillåta läkemedelsimport från Kanada och EU kan vara en sådan gest över partigränserna som presidenten behöver, särskilt som även många konservativa republikaner vill öppna gränserna.
För det tredje startar Bush sin nästa period med ett gigantiskt budgetunderskott, ca 400 miljarder dollar. Han har inte råd att låta dyra system, som Medicare, fortsätta spränga budgetramarna. Ett typiskt beteende i kongressen är att i beslutsögonblicket beräkna kostnader för reformer till långt under den realistiska nivån. Så skedde även när kongressen förra året beslöt införa en läkemedelsförsäkring för pensionärer. Den träder nu successivt i kraft och med betydligt dyrare utfall än vad presidenten och kongressen angav. Detta stärker kraven på kostnadsbegränsning, särskilt som konservativa republikaner är starkt kritiska till hur de offentliga utgifterna stack iväg under Bushs första fyra år vid makten.
Både opinionen och politiken sätter bestämda gränser för den fortsatta ökningen av läkemedelskostnaderna i USA, även när presidenten heter George W Bush.
Hans Bergström