Blicken fastnar på utspända ödleskinn och torkad orm. Bakom disken står en kvinna i vit rock. »How can I help you«, frågar hon leende.
Nä du lilla gumman, inget ödlehokuspokus här inte, är den första tanken som far genom huvudet. »Är det här verkligen ett apotek«, frågar jag osäkert. Nu ler hon ännu bredare. »Ja, det är ett apotek för kampomedicin. Vi har bara traditionella japanska örtläkemedel.« »Och de där döda djuren, mal ni ner dem?« »Nej, skrattar hon, de där är mest för syns skull.«
I Tokyos allra mest fartfyllda, folktajta och neonblinkande stadsdel, Shinjuku, blir den traditionella japanska örtmedicinen allt populärare, berättar apotekaren Yuka Shimomoto. Det visar sig att hon har apotekarexamen från Japan, forskarutbildning från Kanada och har jobbat i tio år på Glaxosmithklines forsknings- och utvecklingsavdelning, »the western side«. Att hon sedan valde att vidareutbilda sig till kampospecialist berodde på hennes personliga sjukdomshistoria. »Jag hade menstruationsproblem som inte blev bättre trots otaliga sjukhusvistelser och konventionell behandling i tre års tid. Då tog jag kontakt med just det här apoteket och fick ett kamporecept. Några månader senare hade jag fått tillbaka mensen och mådde bra. Då blev jag intresserad av kampo och bytte fot.«
Kampo betyder ungefär den kinesiska metoden och det var från Kina som de första influenserna kom till Japan redan under 600-
talet. I slutet av 1800-talet importerade japanerna den västerländska medicinen från Tyskland och förbjöd samtidigt den traditionella medicinen.
Efter andra världskrigets slut fick kampo en renässans och några decennier senare inrättades en särskild myndighet för att kontrollera örtmedicinernas säkerhet och effektivitet. Japanerna var också snabba med lagstiftning på området och Kampo är underkastad lika hårda kontroller som västerländska läkemedel och förskrivs ofta av den japanska läkarkåren. Godkända preparat omfattas också av sjukvårdsförsäkringen.
På Yuka Shimomotos lilla apotek består repertoaren av ett hundratal substanser och 212 grundrecept som hon sedan kan anpassa efter patientens behov. Många vill ha sina läkemedel i form av »tepåsar« som får dra i varmt eller kallt vatten. »De tycker att det är modernt, som en quick fix!« Diagnoser ställer hon framför allt genom okulär besiktning och palpering. »Och så lyssnar jag, och lyssnar och lyssnar och lyssnar. Placeboeffekten spelar en viktig roll, särskilt när det gäller stressrelaterade symtom, berättar hon.
För västerländska forskare och hälsomyndigheter borde den japanska ordningen kunna erbjuda många möjligheter, ja rent av en och annan genväg. På Läkemedelsverket finns emellertid inte en kotte som kan något om kampo och inte heller på KI.
Vid den fjärde internationella konferensen för läkemedelsreglerande myndigheter (CDRA) som hölls i Tokyo 1986 föreslog just japanerna att WHO skulle ge ut en auktoriserad beskrivning av örter som används inom olika traditioner i världen. Det tog 13 år innan den första volymen kom och sedan dess har ytterligare tre publicerats med monografier över sammanlagt 116 medicinalväxter. Gäsp …
Själv har jag en tid för konsultation hos Yuka Shimomoto, lagom till körsbärsträdens blomning i april. När vi sågs i våras nämnde hon något om ett preparat som skulle stärka njurfunktionen, rena föryngringskuren …
