För 20 år sedan startade Läkare utan gränser Access-kampanjen som en reaktion mot att fattiga i utvecklingsländer blev sjuka och dog för att de inte hade råd med livräddande hiv-läkemedel. Kampanjen lever vidare och sätter återkommande fokus på hur bristande tillgänglighet till olika viktiga läkemedel påverkar människor i olika delar av världen. Det handlar inte minst om infektionssjukdomar som malaria, hiv, tuberkulos, ebola, sömnsjuka och hepatit C.
Läkare utan gränser driver också ett särskilt arbete för att öka forskningen om läkemedel mot vissa sjukdomar som främst drabbar människor i fattiga områden i världen. Arbetet går under namnet Drugs for neglected disease initiative, DNDI.
– Vi protesterar mot att människor dör för att de inte har råd med medicin. Och mot att det inte forskas tillräckligt om sjukdomar som främst drabbar fattiga, sade Pieter-Jan van Eggermont, humanitär rådgivare hos Läkare utan gränser i Sverige, vid ett seminarium på torsdagen.
Seminariet var en av många aktiviteter i samband med Access-kampanjens 20-årsjubileum och arrangerades tillsammans med Apotekarsocieteten. Inbjudna experter på läkemedel och global hälsa gav sina perspektiv och panelsamtalade under ledning av moderator Amina Manzoor, medicinjournalist på Dagens Nyheter.
Vill ha systemförändring
Diskussionen rörde sig snabbt mellan många frågor och olika plan inom global hälsa, hållbarhetsfrågor, biståndsarbete, folkhälsa, läkemedelsforskning, forskningspolitik, handels- och näringslivspolitik, juridik och etik.
Läkare utan gränser ser fattiga människors bristande tillgång till läkemedel som ett misslyckande för det nuvarande systemet på läkemedelsmarknaden. Organisationen vill ha genomgripande förändringar av spelreglerna för utveckling av läkemedel, prissättning och betalningsmodeller.
– Läkare utan gränser samarbetar i flera projekt med läkemedelsindustrin som då hjälper till att få ut viktiga läkemedel till människor i utvecklingsländer. Det är självklart mycket bra att företagen gör sådana insatser. Men vi vill att allas rätt till läkemedel inte ska bygga på välgörenhet, vi vill se en ändring av själva systemet, sade Pieter-Jan van Eggermont.
Efterlyste politisk styrning
Otto Cars från ReACT – Action on Antibiotic Resistance höll med om att marknadssystemet inte räcker till för att säkra global tillgång till livsviktiga läkemedel.
– Åtminstone när det gäller antibiotika behövs något annat än ett system som bygger på att sälja så mycket som möjligt så fort som möjligt. Det fungerar inte eftersom det står i motsats till arbetet mot antibiotikaresistens där vi behöver använda så lite antibiotika som möjligt och samtidigt se till att alla som behöver får tillgång till rätt typ av antibiotika, sade han.
– Bara i Europa dör varje vecka så många att de skulle fylla två medelstora flygplan av infektioner med resistenta bakterier. Situationen är så allvarlig att vi måste ändra på hela marknadsmodellen.
Samtliga medverkande efterfrågade ökad politisk styrning i olika former för att förbättra och utjämna tillgången till antibiotika och andra läkemedel.
– Det behövs krafttag från regeringar och internationella politiska organ. Det gäller att gå samman med en stark politisk ambition att verkligen åstadkomma förändring, sade Karin Meyer, vd i Apotekarsocieteten.
Mer politisk styrning efterlystes bland annat på forskningsområdet. Dels genom ökade satsningar på akademisk forskning om nya antibiotika och andra angelägna läkemedel. Och dels genom att ställa större krav på öppenhet i den forskning som bedrivs av företag där offentliga medel är inblandade. Inte minst behöver forskarna bli bättre på att även redovisa negativa resultat för att underlätta för andra forskare att komma vidare.
– Vi behöver ha en annan typ av samhällskontrakt när det gäller läkemedelsforskningen. När offentliga medel används så ska det finnas en transparens om vad vi får ut av det, sade Anders Nordström , Sveriges ambassadör för global hälsa.
Öppenhet om prissättning
Krav på större transparens återkom ofta i diskussionen, bland annat även när det gällde läkemedelsföretagens prissättning av sina produkter.
– Självklart ska vi belöna dem som gör jobbet att ta fram nya läkemedel. Men frågan är hur mycket. I dag vet vi inte vad utvecklingen kostar eftersom vi inte har någon insyn i hur läkemedelsföretagen sätter sina priser, sade Otto Cars.
Han och övriga medverkande lyfte även fram behovet av nya modeller för att betala läkemedelsföretagen, modeller där ersättningen inte kopplas till försäljningen.
– Det är ett förslag som vi inom Läkare utan gränser tycker är viktigt att gå vidare med för att motverka höga läkemedelspriser, sade Pieter-Jan van Eggermont.
Fotnot: På Läkemedelsvärldens Facebooksida kan du även ta del av en videointervju med Pieter-Jan van Eggermont.
