Dagen innan jag skulle flyga hem från Japan i somras vaknade jag upp kanonförkyld. Jag visste att det var på väg, innan jag gick och la mig hade jag sagt lite försiktigt till min japanska mamma att jag hade ont i halsen. Hon har varit ?okasan? = mamma på japanska sedan jag var där som utbytesstudent för femton år sedan.
Okasan blev oroad över mitt halsont, och tog på sig skulden för att hon inte tagit bättre hand om mig. Fram åkte handdukar att vira runt halsen, och ett fantastiskt te spetsat med färskpressad ingefära som värmde halsen.
Men vid frukosten var förkylningen ett faktum. Okasan erkände att hon också faktiskt kände sig lite förkyld, och tyckte vi skulle gå till familjeläkaren. Som svensk känns det minst sagt främmande att besvära sjukvården första dagen av en okomplicerad förkylning. Jag var mer inne på att gå till apoteket och köpa något avsvällande inför flygresan. Okasan såg mycket skeptisk ut över att få hjälp från apoteket. Men artig som hon är lät hon mig gå dit och prova.
Det receptfria sortimentet på apoteket fick plats på några vägghyllor. Nässprayer lyste med sin frånvaro, och egenvårdsrådgivning verkade över huvudtaget inte ingå i konceptet. Utanför apoteket hängde ett försök i form av en handskriven vit skylt med texten ?Förstoppning? Fråga oss om råd?.
Så jag gick lydigt med till familjeläkaren.
Efter ungefär en kvart var det min tur. En sköterska uppenbarade sig i dörren med ett stomatolleende, och en sköterskeuniform som såg ut att vara hämtad från en gammal film. Allt från den utställda ljusblå kjolen till den stärkta hättan och det röda korset satt som en smäck. Rummet och de utlagda instrumenten gav inte heller ett direkt högteknologiskt intryck. Men läkaren verkade varken stressad eller trött, och tog mitt besök på allvar.
? Så du känner dig förkyld?
? Ja, jag ska ju flyga så jag skulle gärna vilja ha något avsvällande för slemhinnorna. I Sverige har vi också receptfri nässpray med kortison som jag använder förebyggande mot bihåleinflammation. Det är väl inte helt korrekt men det funkar.
? Hur känns halsen?
? Den gör inte ont längre.
? Feber?
? Tror inte det.
Han hummade på det där japanska sättet, allvarligt reflekterande och med nickande huvud.
Filmstjärnesystern drog plötsligt upp min tröja och behå så att läkaren kunde lyssna på lungorna. Breath, heavy please, sa läkaren. Sedan hyskade systern snabbt ihop behån med en precision jag sällan lyckas med själv.
? Ok, spray med kortison, ?three times a day ok?? och avsvällande tabletter ?morning and night ok??och så en annan sort som är ? (jag förstod ingenting)
? Makes easy to dispose, ?lättare ut? sa han på japanska och viftade med händerna framför näsan.
Aha, slemlösande, kändes inte som om jag behövde det direkt men det kunde väl inte skada.
? No antibiotic? frågade läkaren.
Läkaren verkade minst sagt förvånad när jag avböjde erbjudandet. Ett läkarbesök i Japan resulterar ofta i minst tre olika typer av tabletter. Det spelar inte så stor roll vad det är, men det ska liksom märkas när man varit hos doktorn.
På apoteket fick jag tabletterna i avklippta kartor i små apotekspåsar. Utanpå påsen hade farmacevten markerat doseringen i förtryckta rutor. Jag förstod hur många tabletter jag skulle ta och när. Men ingen försökte förklara vad det var jag hade fått, och att tabletterna var olämpliga att kombinera med alkohol eller att reaktionsförmågan kunde sänkas nämndes inte.
Där stod jag med en massa konstiga små påsar med tabletter i olika färger. Och ärligt talat kunde jag inte märka någon större skillnad efter att ha tagit dom heller.
När allt jag ville ha var lite nässpray?