Regeringen har beslutat att utreda läkemedelsförmånen. Man fruktar uppenbarligen en framtid, när allt fler kan botas med nya effektivare läkemedel. Att läkemedelsförmånen skulle utvidgas, som en följd av utredningen är otänkbart. Man kan misstänka att förmånen kommer att försämras.
En punkt i utredningens direktiv gäller begreppet livsstilsmediciner. Mer givande än att särbehandla dessa vore att utreda ineffektiva versus effektiva läkemedelsterapier och i högre grad koncentrera de statliga subventionerna till de senare. Det förutsätter, som ledarsidan tidigare propagerar för, att förmånen knyts till indikationen och inte till produkten.
Utredningen skall också analysera de kostnadsdrivande faktorerna inom förmånssystemet. Skall en sådan analys vara meningsfull måste den också omfatta de besparingar, som erhålls i andra förmånssystem främst inom sjukförsäkringen.
Det mest kontroversiella utredningsdirektivet avser ifrågasättandet av läkarnas fria förskrivningsrätt, vilken för Läkareförbundet är en helig ko. Det finns nog ingen större besparingspotential att mjölka ur denna helighet. Frågan är därför om ifrågasättandet har politiska snarare än ekonomiska motiv. Flera professioner har under senare år fått sin självständighet inskränkt. En begränsning av förskrivningsrätten kan förstås vara motiverad av medicinska skäl, t ex vid introduktionen av nya läkemedel.
De största kostnaderna på läkemedelsområdet orsakas av medicinering, som vilar på bristfällig diagnos, medicinering som överlevt sig själv samt felaktigt använda läkemedel. Undersökningar pekar på att läkare i påfallande hög grad diagnostiserar samma tillstånd olika. Det är så vanligt att antalet specialistdiagnoser aldrig kan förslå. Om förmånens storlek delvis knyts till terapier, som utvecklas tillsammans med bra diagnoshjälpmedel, kan en förbättring ske.
Många patienter står på flera läkemedel, s k polyfarmaci, som satts in vid olika tidpunkter av olika läkare. Lika viktigt som att skriva ut rätt läkemedel lika viktigt är det att ha rutiner och kunskaper att sätta ut läkemedel, som inte längre behövs. Mest påtagligt är problemet inom äldrevården. I vad mån en ändrad läkemedelsförmån skulle kunna förbättra situationen borde utretts.
Ett ofta konstaterat slöseri med läkemedel beror på felanvändning, t ex avbruten behandling eller egna doseringsexperiment. Om apoteken släppte en del triviala läkemedel till dagligvaruhandeln och avstod frän att sälja tand~ borstar, skulle utrymme skapas för läkernedelsuppföljningar vid komplicerade terapier. Det är obegripligt att så många patienter släpps iväg med så dyra mediciner och med så lite stöd. Kanske något att utreda nästa gång?