Att rena avloppsvattnet bättre från läkemedelsrester vid våra reningsverk skulle kräva ny, avancerad teknik. Den är effektiv, men också dyr. Därför har Naturvårdsverket, som Läkemedelsvärlden tidigare rapporterat, fått i uppdrag att öka kommunernas intresse för sådan reningsteknik med hjälp av särskilda bidrag. Pengarna går främst till förstudier och pilotprojekt i begränsad skala.
En mycket bra satsning, tycker Tomas Brodin, professor i akvatisk ekologi vid Sveriges lantbruksuniversitet i Umeå och en av Sveriges främsta experter på de ekologiska effekterna av läkemedelsresterna i våra vattendrag. Han anser dock att beslutsfattare, myndigheter och industri måste göra mycket mer för att hejda den pågående utvecklingen som på sikt kan få allvarliga konsekvenser för både människor och djur.
Vissa läkemedel extremt svårnedbrytbara
Den största kvantitativa källan till läkemedelsrester i miljön är human konsumtion. Läkemedel som inte bryts ned i kroppen hamnar via urin och avföring i våra avloppsreningsverk. Eftersom dagens reningsverk inte är byggda för att rena ut läkemedelsrester sprids de vidare ut i våra sjöar och hav. En del av utsläppen av läkemedel kommer också från djurhållning, sjukhus och industri.
Vissa av de läkemedelsrester som släpps ut är persistenta, alltså extremt svårnedbrytbara. Nedbrytningstiden kan variera från ett år upp till tiotusentals år och läkemedelsresterna som hamnar i vattnet kan ha effekter för både människor och vattenlevande djur.
Utsläpp av antibiotika via avloppsreningsverken kan bidra till att multiresistenta bakterier utvecklas och sprids, vilket i sin tur leder till antibiotikaresistens. Detta beror bland annat på att redan resistenta tarmbakterier kan passera reningsverken. Även utsläpp av antibakteriella ämnen från reningsverken kan påverka spridningen av antibiotikaresistens.
– För människan är antibiotikaresistens det absolut allvarligaste problemet med att läkemedelsrester hamnar i vattnet, säger Tomas Brodin.
Förändringar av ekosystem
Men läkemedelsresterna påverkar också fiskar och andra vattenlevande djur. Tomas Brodin har studerat hur beteendet hos fiskar förändras av bland annat ångestdämpande och antidepressiva läkemedel. Bland annat har han och hans forskargrupp sett att fiskar som har fått i sig ångestdämpande läkemedel blir mer risktagande och mindre sociala.
– Är man en fisk ska man alltid vara rädd för annars riskerar man att bli uppäten. Och är man rädd så är man försiktig och observant och vill gärna hänga i grupp för då är man bättre på att upptäcka om det kommer ett rovdjur. Så det kan bli allvarliga konsekvenser trots att aktivitet, socialitet eller risktagande bara förändras litegrand. Att fisken förändrar sitt beteende och till exempel blir lite mer aktiv kan vara skillnaden mellan liv och död.
Vad kan den här beteendeförändringen hos fiskarna leda till på sikt?
– Det här är förändringar som sker långsamt och gradvis. Men på lång sikt kan det leda till förändringar av hela ekosystem och till att arter försvinner. Till exempel kan vi få färre zooplankton som äter växtplankton, och om det för mycket växtplankton leder det till algblomning. Badvatten kan bli otjänligt och vattenkvaliteten kan förändras så att man kanske inte kan använda till exempel Mälaren som dricksvattenkälla längre.
– Sedan vet vi inte så mycket om effekter av blandningar av läkemedel än. Vi har framför allt tittat på ett par läkemedel åt gången men det är ju en väldig cocktail därute med en massa olika ämnen samtidigt som påverkar och försvagar immunsystemet hos organismerna. Summaeffekten av det här är väldigt svår att överskåda och vi underskattar garanterat risken för läkemedel som påverkar tillsammans.
Har de en annan effekt menar du?
– Framför allt en kraftigare effekt.
Skulle det kunna påverka en människa som äter fisk som har fått i sig läkemedel?
– Nej. Läkemedel är ju designade för att ha effekter vid väldigt låga koncentrationer och fiskarna påverkas för de lever ju i det här i vattnet hela tiden. Men vi räknade ut att för få ihop till ett piller av det ångestdämpande läkemedlet oxazepam via abborrar i Fyrisån så måste människan äta 4 000 kilo. Och för att få i sig ett piller av läkemedlet via Fyrisåns vatten så måste man dricka 24 000 liter.
”Behövs lagstiftning om läkemedelsrening”
I dag finns ingen lagstiftning som reglerar hur mycket läkemedelsrester avloppsreningsverken får släppa ut. Och det är upp till kommunerna själva att bestämma hur mycket de vill investera i reningen.
– Egentligen faller det tillbaka på vems ansvar det är att betala för det här. Och där står intressegrupperna mot varandra, säger Tomas Brodin.
Han tror att det krävs regler för att det ska ske någon storskalig förbättring av läkemedelsreningen.
– Vi kan inte ha det så att man kan släppa ut läkemedel hejdlöst, det är inte ansvarsfullt eller hållbart. Om vi ska kunna styra upp det på riktigt med utbredd rening så krävs det någon form av lagstiftning.
Tomas Brodin anser dock att den långsiktiga lösningen på problemet är mer miljövänliga läkemedel.
– Det behövs mer lättnedbrytbara läkemedel och att man anpassar dem så att de inte blir ett hot mot miljön. Det pågår ju redan mycket forskning inom det fältet och det är glädjande. Men det är också svårt eftersom läkemedlet måste ju ändå göra sitt jobb och man får ju inte göra avkall på den biten.
Hur stort problem är det om det inte skulle ske någon förändring av reningstekniken?
– Det är lätt att säga att det är så låga koncentrationer av läkemedel att vi inte behöver bry oss. Men människor använder ju mer och mer läkemedel och exakt hur det påverkar våra ekosystem över tid är omöjligt att säga än. Det finns väldigt få studier som är gjorda på riktigt lång tids exponering av låga koncentrationer av läkemedel. Vi ska självklart inte sluta ta läkemedel som behövs, men vi måste tänka på att vi hanterar situationen sen.
