Står det bättre till med patientsäkerheten idag än för 10-15 år sedan?
– Både ja och nej. Idag utsätts patienterna för fler risker eftersom de behandlingar vi använder är mer riskfyllda. När jag var med och startade upp thoraxkirurgi vid universitetssjukhuset i Linköping för 25 år sedan opererade vi inga patienter över 80 år. Idag är 10-15 procent av dem över 80. När vi vårdar äldre och personer som är sjukare är det klart att det också innebär ökade risker.
– Vi ser också att antalet vårdtillfällen ökat med omkring 10 procent samtidigt som antalet vårdplatser minskat med 12 procent den senaste tioårsperioden. Det kan leda till stressiga situationer som ökar risken för att fel begås. Men vi ger ju också flera möjligheter till behandling och överlag håller svensk sjukvård en hög internationell klass.
I dagarna släpps en rapport om skador i vården från SKL som du varit med och skrivit. Vilka skador är vanligast?
– Vårdrelaterade infektioner står för det största antalet skador. Men de skador som är relaterade till läkemedel kommer inte långt efter. De står för 8,1 procent av alla skador vilket är i linje med vad de gjorde förra året då vi gjorde den här rapporten för första gången. I år har vi granskat sammanlagt 10 000 journaler från 63 svenska sjukhus under det första halvåret i år så det ger en väldigt bra bild av läget.
Varför är det så vanligt med läkemedelsskador?
– I rapporten Läkemedelsbehandlingar – jämförelse mellan landstingen 2013, framgår att det är närmare tio procent av personer över 75 år som tar tio eller fler läkemedel. Lika många behandlas med minst ett läkemedel som egentligen bör undvikas. Med den behandlingen bakom den statistiken är det klart att det uppstår problem.
Att felaktig läkemedelsanvändning kan ställa till problem är känt sedan länge. Varför är det så svårt att komma till rätta med?
– Många problem uppstår när patienterna söker vård både på sjukhus och i primärvård. Jag kan tycka att det är i primärvården, där man oftast träffar patienten, som man borde ha ansvaret för helheten och stå för en genomgång av läkemedlen om det behövs. Men om en patient har varit inlagd på sjukhus och fått vissa läkemedel förskrivna av till exempel en kardiolog är det inte så lätt för distriktsläkaren att veta vad som kan sättas ut och vad som bör vara kvar. Läkemedelsbehandlingarna blir också fler och mer avancerade och det är inte lätt för en allmänläkare att vara uppdaterad på alla specialistområden.
– Ska vi komma till rätta med detta tror jag att en bra idé är att fatta lokala policybeslut. Det ser olika ut i olika delar av landet men det behövs samverkan mellan primärvården och de berörda sjukhusklinikerna. Det behöver vara klart vem som har ansvaret för de tio läkemedel som patienten har på sin lista.
Om en distriktsläkare har frågor om ett läkemedel som specialisten satt in behöver de förmodligen kontakt med varandra?
– Precis, och här har vi ett av problemen – tiden. Specialisten är kanske inte på plast just när patienten träffar läkaren på vårdcentralen. Det blir också en ekonomisk fråga. Resurserna i det här fallet tas från primärvården men besparingarna i form av till exempel färre återinläggningar görs i slutenvården.
Kan farmaceuter i vården minska risken för läkemedelsrelaterade skador?
– Man vet att regelbundna läkemedelsgenomgångar minskar riskerna för besök på sjukhusens akutmottagningar och risken för allvarliga biverkningar hos sköra äldre. Däremot är det oklart om de påverkar frekvensen av återinläggningar, sjuklighet och dödlighet. Som läkare kan det vara svårt att hinna sätta sig in i alla läkemedel som patienten står på och här kan hjälp av en farmaceut vara av värde. Men även här måste det vara lokala behov som styr.
Det finns idag två professorer i patientsäkerhet, du och Richard Cook vid KTH i Stockholm. Han har bland annat propagerat för att vi ska sluta rapportera inom vården. Håller du med?
– Nej, rapportering av fel och brister kan, om den görs på rätt sätt, öka patientsäkerheten. Avvikelserapportering är dessutom en skyldighet för vårdpersonal enligt lagen. Men vi behöver analysera och använda den information vi samlar in på ett bättre sätt. Richard Cook har en poäng i att vi behöver ifrågasätta varför vi gör på ett visst sätt.
– Vi mäter så mycket redan idag så det är nog inte är någon ytterligare mätning som behövs. Vi vet ganska väl vilka problemområdena är. Nu behöver vi också åtgärda problemen. Idag tar vi oss inte tid för att analysera de resultat vi får och arbeta med förbättringar. Det handlar alltför mycket om produktivitet och om att springa fort. Ett exempel är vårdrelaterade infektioner – vi vet vad som ska göras för att undvika dessa och ändå görs det inte.
Varför görs det inte tror du, det låter så enkelt?
– Min bild är att det tar tid att ändra vanor. För att personalen ska känna ett engagemang och förstå varför ett ny beteende är viktigt krävs också en engagerad ledning och chefer som avsätter tid och ger återkoppling. Jag tror att alla vill göra rätt men vi behöver också få veta när vi har gjort det. Här har chefer och ledning ett ansvar att berätta för medarbetarna att ”titta vi har minskat antalet läkemedelsförväxlingar med så här mycket genom det nya arbetssättet”.
