Han blev kvar
utan att sitta fast

På sjukhusapoteket i Skellefteå är målet att kunden ska expedieras inom tio minuter. Hur man lyckas kan avläsas i fikarummet där resultatet redovisas på en vägg i stapeldiagrammets form. Gröna staplar då målet uppfyllts, röda staplar innebär att det inte blev någon tårta den månaden.
? Men någon i personalen anmärkte att det borde vara tvärtom; tårta när vi inte nått målet, eftersom röd stapel innebär att arbetsbördan varit stor, berättar Jan-Erik Ögren medan han visar mig runt i apotekets lokaler.

Väl förberedd
Efter rundvandringen stänger vi in oss i ett spartanskt möblerat kontorsrum för den här intervjun. Jag borde vara väl förberedd. Jan-Erik Ögren har nämligen sänt mig 25 handskrivna ark med en kortversion av sin livshistoria.
? Du jag skriver ned lite om mig själv och skickar dig, så har du lite bakgrund när du kommer, säger han när vi bokar in mötet.
Dagen efter ligger arken i faxen.
Beskrivningen ?Han sitter inte fast?, från en kollega inom Apotekarsocieteten i vars styrelse Jan-Erik Ögren suttit, stämmer troligen.
Steget mellan ord och handling verkar kort för denne skellefte-bo som, förutom några år i Boden direkt efter apotekarexamen 1966, blivit hemorten trogen.
? Min chef där, Göran Pettersson, som för övrigt är en av mina förebilder, sa att man borde byta jobb vart femte år.
Just det rådet har Jan-Erik Ögren alltså inte följt. Efter tre år i Boden återvände han till sitt elevapotek Nordstjärnan i Skellefteå, för att några år senare bli chef för sjukhusapoteket som öppnades 1972. Där har han blivit kvar. Det har inte varit nödvändigt att byta jobb för att utvecklas och få nya utmaningar konstaterar han, när han nu ser tillbaka på sina nästan fyrtio yrkesverksamma år.
? Men ett av de råd jag följt var att vi skulle publicera vad vi gjort.
Bland det första som Jan-Erik Ögren publicerade var en undersökning om hur mycket tid farmacevterna i Boden lade ned på att ringa till läkare för att kolla upp vad som stod på recepten. Han skrev om studien i Svensk farmacevtisk tidskrift (nuvarande Läkemedelsvärlden). Studien blev också en nyhetsartikel i Norrländska Socialdemokraten, då med rubriken ?Läkarna skriver hafsigt och slafsigt?. En aning tillspetsat och inte den rubrik Jan-Erik Ögren själv skulle ha valt.
? Men hellre en lite hårt dragen rubrik så artikeln blir läst, säger han.
Att sprida och förmedla läkemedelskunskap via media är en av farmacevter allt för illa utnyttjad möjlighet tycker Jan-Erik Ögren. Som dock själv är ett lysande undantag.
? Samtidigt med att man får ut viktig information är det också en betydelsefull del i synliggörandet av farmacevtens yrkesroll i förhållande till närliggande professioner.

Välkänd profil
Han har blivit en välkänd profil i de lokala medierna och tillhör en av de få apotekare som haft en egen spalt under rubriken ?Fråga apotekarn? i lokaltidningen. Något som ju vanligtvis är läkarens revir.
Om hur man får genomslag och utrymme i media har han nu skrivit en handbok tillsammans med ett par likasinnade kollegor i Föreningen för läkemedelsinformation, en förening inom Apotekarsocieteten som Jan-Erik Ögren var med och bildade.
Han har också medverkat i bland annat Nationalencyklopedin, Läkemedelsboken och i Nepi-skrifter. Den senaste Nepi-skriften handlar om utsättning av läkemedel ?kliniskt viktigt men praktiskt svårt? som han gjort tillsammans med professor Kurt Boman.
Jan-Erik Ögren går i pension vid årsskiftet så det ter sig naturligt att mycket av vårt samtal handlar om utvecklingen under de år han arbetat inom farmacin. Och han berättar gärna, mycket och livfullt och är ännu en i raden av västerbottningar som punkterar myten om norrlänningens tystlåtenhet. På den bandade intervjun finns inte några enstaviga svar.
Han berättar om kunden som ringde upp honom och påpekade att man glömt skriva ?plassebo? på burken. Om kunden hade rätt eller om burken innehöll vad det stod på etiketten har han glömt. Men det hände på 60-talet att läkare skrev ut placebo vilket också skrevs på etiketten tillsammans med det påstådda läkemedelsnamnet.
? Jag tycker vi utvecklat apoteksarbetet och farmacin mycket under de senaste trettio åren.
Och då tänker han kanske inte främst på de tidigare placeboförskrivningarna.
När jag ber honom nämna något som haft avgörande betydelse nämner han utan att tveka förstatligandet av apoteksverksamheten.
? Jag tror det var bra, bland annat för att det blev en mycket jämnare standard på apoteken. När jag började arbeta i slutet av 60-talet kunde den vara väldigt skiftande. Naturligtvis har monopolet också sina begränsningar, men jag tycker inte att den här verksamheten ska behöva vara utelämnad åt privata intressen.

Självständigare apotekare
Förstatligandet innebar också att apotekarna blev självständigare i förhållande till de andra intressenterna, anser han.
? På den privata tiden var ju apotekaren indirekt beroende av läkarens förskrivning vilket gjorde det svårt att diskutera och ifrågasätta den. Men nu fick vi en möjlighet att bygga upp ett helt annat samarbete med de andra professionerna.
Det samarbetet har Jan-Erik Ögren, sedan han 1970 blev Västerbottens läkemedelskommittés (ständige?) sekreterare, drivit med emfas.
? Vår kommitté var den första, tror jag, där också öppenvården kom med. Vi sa att eftersom merparten av alla läkemedel används inom öppenvård var det viktigt med ett bra samspel mellan öppen- och slutenvården. Det var ju samma patienter.
Ett tidigt resultat av läkemedelskommitténs bildande var också att läkemedelskonsulenternas besök organiserades via kommittén.

Satte egenvården på pränt
Egenvården har varit ett av Jan-Erik Ögrens stora engagemang. Det som satte honom på spåret var när Sveriges förste professor i socialmedicin, Gösta Tibblin, installerades 1975. Hans installationstal ?Vem är egenvårdens värd och vad är den värd? gjorde honom intresserad av ämnet.
? I sitt tal gick Tibblin tillbaka till 1700-talets mitt då det fanns en doktor och åtta sängplatser från Nordmaling till Kiruna. På den tiden var man helt enkelt tvungen att utveckla en viss egenvård eller dö. Det här vetandet hade funnits i generationer men på 70-talet med stora folkomflyttningar och ingen mamma eller farmor att visa prickarna för började folk springa till läkaren istället.
? Då var vi en apoteksgrupp som började samla in vilka frågor och vilka svar man fick på apotek och barnmottagningar när det gällde enklare åkommor.
Jan-Erik Ögren sammanställde materialet. Det var ett ganska oansenligt häfte på 20 sidor som, på grund av sitt röda omslag, internt gick under namnet ?Ögrens lilla röda? och trycktes i 3000 exemplar.
Upplagan tog slut på ett kick.
Den nionde upplagan har nu tryckts och häftet har blivit en handbok på nästan 200 sidor med en upplaga på 78 000.

Råd om utsättning
Det senaste projektet signerat Jan-Erik Ögren går under arbetsnamnet ?FAS-UT? och är en följd av det intresse som Nepi-skriften om problem vid utsättning rönt.
? I Västerbottens läkemedelskommitté har vi beslutat oss för att ta fram konkreta råd för utsättning av läkemedel. Att driva den frågan känns idag lika viktig som det var för 25 år sedan att dra igång egenvårdsprojektet.
? Ibland skulle det faktiskt vara bättre att försöka sätta ut ett medel än att försöka lappa ihop den biverkan som det ena medlet ger med ett annat läkemedel. Speciellt inom äldreomsorgen kan man driva de här frågorna eftersom man har en god tillsyn och därför kan följa upp när man minskar eller förändrar en dosering.

Fortsätter gärna
Även om Jan-Erik Ögren till årsskiftet lämnar jobbet som apotekschef har han inga planer på att pensionera sig från sitt engagemang i läkemedelsfrågor.
? Vill dom ha mig så fortsätter jag i läkemedelskommittén. Jag vill vara med och driva utsättningsdelen ett tag till och så vill jag givetvis vara med och utvärdera vår kampanj ?Färre piller till mera nytta?.
Kampanjen som startade i februari är en lokal variant av den samsyn mellan professionerna som ABLA-projektet arbetar med på nationell nivå.
Jan-Erik Ögren beskriver kampanjen som ett brett samarbete, även pensionärs- och patientföreningar är engagerade.
? Tanken är att det är bättre att många förändrar sig lite, än några få mycket.
Den kampanjen liksom många andra är varianter på ett tema som följt Jan-Erik Ögren under hela karriären.
? Det gäller att med en dåres envishet driva frågorna och återkommande repetera vad det handlar om.
Men även om farmacin kommer att hålla Jan-Erik Ögren fortsatt sysselsatt blir det ännu mer tid över till hans idag särklass största fritidsintresse ? barnbarnen.
Dagen innan har han varit på besök i ett av barnbarnens klasser och tittat på teater. Och så hänger sig Jan-Erik Ögren en god stund åt att ? så ohämmat som bara mor- och far-föräldrar kan ? berätta om sina fantastiska barnbarns bravader.
? En av mina stora uppgifter tycker jag är att berömma barnbarnen och ge dem självförtroende.

Rekord i autografer
Avkopplande är det också att sitta med autografsamlingen som är så stor att Jan-Erik Ögren under några år på 80-talet fanns med i Guinness rekord för största samlingen världsstjärnor.
Den senaste är den holländska cyklisten Leonien Zijlaard-Van Moorsel som vunnit tre OS-guld.
I jakten på stjärnorna har Jan-Erik Ögren ohämmat använt sig av påtryckningar, även Åke Hallman (omtalad chef för Apoteksbolaget) har bidragit med en galoppryttare.
? Alla har ju känt till mitt intresse. Har ni inte en pappersbit ? be dom skriva på armen har jag sagt; jag ordnar med transplantation.
Cirka 4 000 autografer finns nu i samlingen ? alla på papper.