Läkarna ignorerar alltför ofta patienternas påpekanden om misstänkta biverkningar. Patienterna ser dem som ett större problem än läkarna och föredrar ibland mindre uttalade sådana framför effektiv behandling. Rädslan för biverkningar torde vara en huvudorsak till bristande följsamhet.
Företagens ansträngningar för att förhindra dem måste kompletteras med motsvarande från sjukvården. Aktuella studier visar att 50-80 procent av biverkningarna är av typ A, det vill säga de kan förutses och förhindras.
Förskrivarnas möjligheter att förhindra biverkningar av typ A är välkända, men ofta outnyttjade: Noggrann dosering ? överdosering är kanske den vanligaste biverkningsorsaken ? kontroll av njurfunktion, undvika interaktioner, ge akt på multimedicinering, exkludera riskgrupper samt använda moderna läkemedel och kombinationsbehandling, till exempel två lågdospreparat vid högt blodtryck. Att utnyttja även små skillnader mellan läkemedel och inte schablonisera biverkningar som klasseffekter är ytterligare en möjlighet.
På apoteken kan man också förhindra biverkningar. Man bör där reagera på recept utan angiven förskrivningsorsak samt hjälpa kunderna att använda läkemedlen rätt. Att alkohol potentierar många biverkningar är ofta förbisett. Apotekspersonalen måste lyssna på kunder med upplevda biverkningar och råda dem att återvända till förskrivaren för att få dosen justerad eller byta till nytt preparat. Av biverkningar, som patienten upplever, men inte spontant berättar om, kan var femte undvikas. Inom den slutna vården kan apotekare bidra till kartläggning av patientens läkemedelsintag respektive vid läkemedelsgenomgångar.
Utbildning i hur biverkningar kan förhindras, mer tid för patientsamtal inom sjukvården och det föreslagna läkemedelsregistret är tre steg för att förändra situationen.
Företagen bör medverka med olika tjänster och hjälpmedel i detta sammanhang, något som LFN bör ta hänsyn till vid bedömning av läkemedlets kostnadseffektivitet. Politikerna måste fatta beslut så att generikabyten inte leder till virrvarrmedicinering och att återbesök på grund av felmedicinering blir gratis.
Det går att halvera antalet biverkningsfall, men ännu saknas de nödvändiga besluten. Vi har ett bra utbyggt system för att registrera uppkomna biverkningar, även om en underrapportering alltjämt finns. Vi saknar ett system i sjukvården som förhindrar biverkningar och som i sin förlängning gör många biverkningsrapporter överflödiga.
Det resterande antalet fall får vi i stort sett leva med. Patienterna måste till slut själv avgöra om riskerna är värda möjligheterna med behandlingen.
Det är liknande val som gäller om man skall ta bilen, tåget eller stanna hemma, med skillnaden att patienten behöver mer hjälp i valet av behandling.