Vilket tilltal är bäst om man vill få den lättsinnige att besinna sitt hälsoansvar?
?Hälsa och tillväxt hör ihop; en befolkning med god hälsa har god produktionsförmåga?. När denna häpnadsväckande trista tes inledde en debattartikel i DN nyligen, var det knappast många som kände sig eggade.
Snarare frammanades bleka reflexer av folkhemsbyggarnas retorik ? av omsorg om kollektivets och samhällets lyckliga framtid måste individen ta ansvar för den egna hälsan. Eller som det hette i 30-talets kärva språk: ?Att individen bestämmer över sin egen kropp måste betraktas som en extremt individualistisk ståndpunkt?.
Idag kan livsstilsförändringar inte motiveras med att vi gemensamt ska bygga landet. Det finns inga kollektiva projekt att vara solidarisk mot; vi är bara myriader av individuella projekt. Men hälsofrågan är lika aktuell för det. Och från samhällets sida gäller samma huvudstrategi: information. Får individen bara veta vad som är rätt, kommer hon också att vilja och välja det rätta.
Decennierna kring 1900-talets mitt fästes stor vikt vid vem som förmedlade informationen. Det var experten
i form av vetenskapen, myndigheterna, skolläkaren eller distriktssköterskan. Så småningom skulle den berömda Brödkampanjen (med Socialstyrelsen och Brödinstitutet i sällsam allians) illustrera att det var ett tilltal som kunde kännas pinsamt överspelat.
Då hade informationen i hälsofrågor tilltalsmässigt och designmässigt redan närmat sig den kommersiella reklamen. Ett slags intimisering av hälsobudskapet slog igenom i form av vädjande till känslor och livsstilar, symboliskt gestaltat i ett nytt du-tilltal. Faktainriktad information ersattes av idealöverföring. Det var inte individens kunskaper som skulle påverkas, utan hennes attityder.
Och denna trend tycks allt starkare. Det gäller att bygga in informationen i ett medialt gångbart lustsammanhang och till och med osynliggöra den, alltså överföra hälsobudskapet via dold påverkan. I själva verket är det en utmaning av det moderna idealet om människan som en rationellt väljande varelse.
Ambitionen är inte att ställa henne inför upplysta val, utan att spela på känslor, begär och drömmar. 2000-talets individ vill inte uppfostras av samhället. Hon vill tillfredsställas.
För att lyckas måste alltså dagens folkhälsoarbete samspela med gångbara värden. Det kan gälla det faktum att vi lever i en samtidig späknings- och njutningskultur. Vi samtalar maniskt om vad som är hälsosamt och träningspasset får karaktären av botgöring efter begångna utsvävningar. Askesen är njutningens förutsättning och skapar ett paradoxalt hälsoideal där hälsa blir en del av vår hedonism. Vi vill vara friska för att kunna leva lustfyllt.
En annat exempel gäller själva hälsobegreppet. Alla undersökningar visar att hälsa är det värde som vi sätter högst, oavsett kön, klass, ålder. Men hälsobegreppet definieras samtidigt i allt vidare termer, och blir mer psykosocialt än kroppsinriktat. Att må bra är inte frånvaro av sjukdom, utan fullt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande.
Ett tredje värde gäller vårt behov av identifiering. I en marknadskultur styrs vi inte av myndigheter och vetenskap utan av reklam och media. Förebildens makt är stor. För att framgångsrikt föra ut ett budskap krävs personlig beröring. Hälsoinformationen måste kläs i samma form. Kanske kan man rentav tänka sig nygamla varianter: ?Gör som Henke och Carola ? ät 6-8 skivor bröd om dagen?.