Vid ett framtidsseminarium konstaterades att den kortaste sammanfattningen av 1900-talet är ordet fortare. Just den höga hastigheten, den höga kapaciteten hos tekniken och mängden av intryck ökar dramatiskt och effektivt den splittrade känsla inför livet och tillvaron som så många av oss upplever. Den nya tekniken låter oss dessutom alltid vara nåbara. Alla tycks självklart utgå ifrån att vi gärna alltid och överallt vill bli avbrutna och störda av e-post, SMS och vanliga banala telefonsamtal till och med när vi sitter och metar vid sommarstället, eller när vi som unga mödrar ammar våra barn. ?Du behöver aldrig släppa kontakten med jobbet och vardagen!? I en annons för sladdlöst datortangentbord och mus talas det om ?trådlös frihet?, och i annonsen ser man ett ungt par som äter frukost i sängen, samtidigt som de kramar varandra och jobbar med datorn? Hur kan man kalla detta frihet?
Vad händer i vårt inre när allting utanför oss går fortare? Utbildningsminister Thomas Östros föreslog tre högskoleterminer och att sommarledigheten skulle bort. Genast kom positiva kommentarer till att ?genomströmningstakten? vid högskolan skulle ökas. Fortare! Jag hör ekon från min egen studenttid under det sena 60-talet med dess UKAS, PUKAS och FNYS-debatt. Tecknaren Stygge Staffan låter två äldre akademiker säga om en nyutexaminerad kollega: ?Mycket kan han inte men han har i alla fall avlagt akademisk genomströmningsexamen?. Varför inte vänta ett litet tag och tänka efter? Vad säger till exempel den moderna stressforskningen? Varför betraktas sommarferierna som ett improduktivt avbrott i studierna i stället för en rekreation och avkoppling, då kropp och själ fylls av någonting annat än pluggande, seminarier och laborationer? Vi behöver ett rejält sammanhängande stycke tid för att nå den djupa vilan och komma i balans. Men de flesta har inte tid att ta sig tid. Det kan väl inte vara kostnadseffektivt att vila sig? Fortare!
I den nya IT-åldern tror många att det är ineffektivt att vila sig. Jag har träffat många duktiga läkare och sjuksköterskor som gått så upp i patientarbetet att de försummat sig själva och sitt behov av egenomsorg. De slarvade både med mat och vila, eftersom de ?inte hade tid?, och drabbades av olika allvarliga stressymtom.
Det råder idag brist på en medicin som alla tycks vilja ha: långsamhet. Ove Wikströms bok om långsamheten har blivit en storsäljare, kanske för att vi innerst inne (under den glättiga effektivitets- och managementytan) inser att vi lever i en ekorrhjulstillvaro. Och vi vet att ju snabbare allting går desto längre hinner vi innan vi upptäcker att vi är på väg åt fel håll. Hur skall det gå? Sjukskrivning, sjukskrivning! (?döden-döden!? sa Astrid Lindgren till sin syster apropå det ofrånkomliga slutet). Allt fler hamnar vid vägs ände. RFV:s kostnader har mångdubblats de senaste åren och läkarnas ?sjukskrivningsbenägenhet? har ökat. I det hårdnande samhällsklimatet, när den trötta, utarbetade, överansträngda, ?utbrända?, överkrävda, ?hjärnstressade?, av diffusa sjukdomssymtom oroliga samhällsmedlemmen kommer till sin läkare, är det i hoppet om att få hjälp, bli bekräftad och bli befriad från trycket. Är det så konstigt att läkaren (som representant för samhället) skriver ut symtomlindrande medel och sjukskriver?
Men visst vore det bättre om vi i samhället ägnade mer tid och kraft åt att undanröja ?den strukturella grunden för vår stress och frustration??