Debatten om förskrivning av adhd-läkemedel går vidare. I dag svarar distriktsläkarföreningens ordförande Ylva Sandström på Läkemedelsverkets debattreplik om att myndigheten inte förbereder sig för att vidga förskrivningsrätten till primärvården.
DEBATT. Paulina Tuvendal och Rickard Ljung från Läkemedelsverket skriver i ett svar på min tidigare debattartikel att jag har fel och att Läkemedelsverket inte alls överväger att överföra förskrivningsrätt av adhd-läkemedel till primärvården.
Det är ett glädjande förhandsbesked! Ingen kan vara gladare än jag att Läkemedelsverket förstått att alternativet att låta primärvården förskriva adhd-läkemedel är dåligt. Som Tuvendal och Ljung så riktigt påpekar är Svenska distriktsläkarföreningen representerad i verkets utredning kring adhd och de besked som våra representanter fått är att just primärvårdsläkarna varit en av de specialiteter som övervägts få förskrivningsrätt för adhd-läkemedel, så desto mer glädjande att detta alltså inte längre finns på agendan.
SKR-rapport sneglar åt primärvården
Det är dock inte bara Läkemedelsverket som sneglat åt primärvården. Sveriges kommuner och regioner, SKR, släppte nyligen en rapport om problematiken med den ökade mängden adhd-diagnoser.
I rapporten föreslår SKR bland annat att flytta fokus från barn- och ungdomspsykiatrin, BUP, till det som i rapporten kallas första linjen, det vill säga primärvården. I rapporten beskrivs att det är brist på specialistläkare i barn- och ungdomspsykiatri och att en stor del av dessas arbetstid går åt till att skriva intyg och sitta i samverkansmöten med andra aktörer.
När jag läser rapporten kan jag bara förvånas över att SKR tror det skulle fungera bättre i primärvården, där specialistläkare också är en bristvara och där det aldrig finns någon tid över att sitta i möten.
Vad hände med skolhälsovården?
Att anställa fler barnpsykologer i primärvården kan vara ett tilltalande alternativ. Men problemet som uppstått åtminstone i Stockholm har varit att BUP då dränerats på kompetent personal som hellre ägnar sig åt lättare fall i primärvården än tyngre fall i barnpsykiatrin – med ännu längre köer till BUP som resultat.
I detta sammanhang är det minst sagt märkligt att skolhälsovården så totalt lyckas försvinna från arenan gällande barn och ungdomars psykiska ohälsa. Vad hände med skolkuratorn, som förr kunde hjälpa elever med lättare besvär? Är inte skolkuratorn och skolpsykologen överlägset bäst lämpade som första instans, inte minst eftersom de redan har alla kontakter som behövs med skolan och knappast behöver lägga sin tid på att skriva långa intyg till sig själva?
Bara ett exempel i raden
Hanteringen av adhd är bara ytterligare ett exempel i raden av hur specialistvården för över uppdrag till primärvården, utan att vi har fått förutsättningarna att hantera dessa uppdrag. Trots att resurserna inte ökats möter primärvården en ökande efterfrågan från sekundärvården att ta över fler uppgifter, allt medan det redan idag är svårt att hinna med kärnuppdraget.
Region Stockholm har inom ramen för kunskapsstyrningen kartlagt vilka sådana vårdöverskjutningar som är aktuella i regionen. Kartläggningen visar att överförflyttningar av patientgrupper och åtgärder sker på ett helt osystematiskt sätt, ofta utan att kunskapsstöd, avtal och resurser följer med.
Följer inte upp biverkningar av adhd-läkemedel
Detta medför ofta en ojämlik vård, patientsäkerhetsrisker och att genomtänkta prioriteringar inte är möjliga. Ju större patientgruppen är, desto större blir konsekvenserna. För just adhd-gruppen finns också problem med att psykiatrin inte hanterar uppföljning och utredning av vanliga biverkningar av läkemedlen, som hjärtklappning och förhöjt blodtryck. I stället remitterar man patienterna till vårdcentral för utredning avseende detta, något som tar ytterligare personaltid i anspråk i primärvården.
Det är också mot denna bakgrund man måste se diskussionerna om ökat ansvar i primärvården för både barn och vuxna med adhd. Psykiatrin har givit alltför många en adhd-diagnos. Nu behöver de få mer tid för sina sjukaste patienter. Men det behöver vi i primärvården också.