Makthavarna inom läkemedelsområdet gömmer sig denna vår bakom stängda dörrar. Tanken är att de inom kort ska komma ut och presentera en nationell läkemedelsstrategi som sen ska styra vad myndigheter, landsting och bransch ska fokusera på de kommande åren. Efter att återigen ha läst den förstudie som ligger till grund för deras arbete finns det bara en sak att önska. Kära stat och landsting, fokusera på att städa på era egna bakgårdar.
Ända sedan läkemedelsreformen 1997 har fokus legat på att skära i kostnaderna för läkemedel. Då skenade utgifterna och krafttag var nödvändiga. Steg två i den processen kom 2002 när Läkemedelsförmånsverket föddes. Läkemedelsföretagen har fått anpassa sig och tvingats inse att ingenting är självklart. Även om du lyckas få ett läkemedel godkänt kanske du inte får det sålt. Det här är något som staten och landstingen ofta skryter med idag, att man kraftigt fått ner kostnaderna för läkemedel.
Men så lyssnar jag på de små forskande biotech-bolagen på
Sweden Bio:s investerardag i mitten av mars. Efter en hel dags diskussioner mellan de små bolagen och investerarna om den riskfyllda forskningen så var alla inblandade överens. De flesta problemen inom branschen går att lösa. Men de har en gemensam fiende: subventionssystemen. Kan de inte få samhället att betala för innovation går allt åt skogen.
I förstudien till läkemedelsstrategin står det något svepande om att främjandet av innovationer ska genomsyra hela strategin. Ändå är ett av målen att ytterligare skärpa prissättningen av läkemedel så att skattepengar bara går till läkemedel som är kostnadseffektiva. Den vägen har varit bra, men börjar nå sitt slut. För betalar man bara för de innovationer som i efterhand visar sig vara revolutionerande så stryper man långsamt en hel bransch. Det är redan en enorm risk för investerare att satsa på utveckling av läkemedel. Om de bara ska få tillbaka pengarna när det blir jackpot blir riskprofilen i stort sett omöjlig. Vill samhället att bolag ska fortsätta försöka ta fram nästa stora medicinska innovation måste det finnas en betalningsvilja även för de halvbra preparaten. Därför är det dags för stat och landsting att ta paus i jakten på läkemedelsföretagens pengar och rikta blicken mot sig själva istället.
För i samma förstudie finns följande siffror: Felaktig läkemedelsanvändning är den näst största anledningen till de 100?000 vårdskador som leder till 600?000 extra vårddygn varje år. Man beräknar att kostnaderna för den felaktiga läkemedelsanvändningen totalt blir cirka 10 miljarder kronor om året. Jämfört med de 35 miljarder som läkemedelsnotan årligen landar på är det inte en oansenlig summa. Och den har ingenting med nya dyra läkemedel att göra. Den beror på vårdens oförmåga att förmå patienter att ta rätt läkemedel i rätt tid i rätt dos. Det i sin tur beror på dålig samordning, undermåliga it-system och professioner som inte kan samarbeta.
Det är lätt att förstå varför statens och landstingens fokus så här långt har handlat om att tvinga läkemedelsföretagen till besparingar. En extern fiende är alltid lättare än en intern. Men den här gången kan man hoppas att de framförallt kräver skärpning i de egna leden. Snaran runt läkemedelsföretagen kan man istället släppa lite på, även om det innebär att vi kommer betala onödigt dyrt för vissa läkemedel som inte är så mycket bättre än befintliga. I princip borde målet vara en förflyttning av tio miljarder skattekronor. Idag subventioneras en felaktig läkemedelsanvändning som beror på en förändrings-obenägen och revirpinkande vårdapparat. Istället kan man sponsra en bransch som vill ta fram nästa stora medicinska innovation. Vad sägs om den strategin?
