Läkemedelsindustrin står inför stora utmaningar de kommande åren. En rad patent kommer att utgå, vilket medför stora finansiella bortfall. Värre ändå är att förtroendet för läkemedelsindustrin fortfarande är väldigt lågt. I USA har läkemedelsindustrin länge förknippats med innovation, samhällsansvar och en del av förutsättningarna för mänskligt välstånd och utveckling. På senare år har denna bild dramatiskt förändrats. Oseriösa reklamkampanjer riktade direkt till patienter, farmakovigilansproblem och vidlyftig marknadsföring av ?me-too? preparat har förstärkt bilden av att läkemedelsindustrins fokus flyttats från patient och samhälle till aktieägarnas kortsiktiga vinstintressen.
Områdets komplexitet är särskilt tydlig när det gäller prissättningen av nya läkemedel. Här måste läkemedelsföretagen balansera mellan ett samhälle som redan anser att läkemedelsnotan är hög och investerares krav på tillväxt och vinster. Företagen måste bli bättre på att kommunicera nyttan med de nya läkemedlen, i termer av både besparingar och kvalitetsförbättringar för vård och samhälle.
I Sverige är bilden snarlik. Många är de som anser att läkemedelsindustrin inte uppfyller de altruistiska målen, utan hela tiden överdriver förväntningar och nonchalerar risker, vilket ger en känsla av att ?man måste vara insatt för att inte bli överkörd?.
För att lyckas måste läkemedelsindustrin bli en partner som agerar bredare, långsiktigare och öppnare. Det är glädjande att sådana samarbeten börjar ta form. Nyligen presenterades Innovative Medicines Initiative, ett samarbete mellan europeisk läkemedelsindustri och Europakommissionen. Syftet är att via utökat samarbete i Europa mellan industri, myndigheter, universitet, sjukhus och patientföreningar underlätta forskning och utveckling av bättre läkemedel. I Sverige har läkemedelsindustriföreningen med en ny ledning insett att en mycket större öppenhet är enda chansen att återvinna förtroende. Vidare är det glädjande att notera hur företagen anpassat sig till de nya etikavtalen. Detta regelverk genomsyras av öppenhet kring samarbetsformer, ekonomiskt stöd och kliniska prövningar i syfte att parternas oberoende ställning i förhållande till varandra inte ska ifrågasättas.
En fortsatt samverkan är nödvändig och måste utvecklas. Det kan gälla kvalitetsuppföljningar inom vården, total öppenhet kring kliniska data eller samarbeten kring introduktion av nya läkemedel. Läkemedelsindustrin måste vara tydligare med sitt uppsåt och inte maskera sin marknadsföring bakom tvivelaktiga ?forskningsprojekt?, samtidigt som samhället måste acceptera att innovation kostar.
På flera områden, till exempel inom cancerbehandling, hiv/aids och Alzheimers sjukdom har det skett stora framsteg, men behovet av nya läkemedel är fortfarande stort. 25 miljoner människor beräknas ha dött i AIDS, och samhällets kostnader för Alzheimers är enorma, med en allt äldre population att ta ansvar för. Nya antibiotika står också högt på önskelistan, inte minst med tanke på resistensutvecklingen. Listan kan göras lång men faktum kvarstår, att det är endast läkemedelsindustrin som kan ta fram dessa önskvärda läkemedel. Ingen annan kommer att göra det!
Det är därför min bestämda uppfattning att olika former av samarbeten är nödvändiga och måste utvecklas. Ge läkemedelsindustrin en chans! Vilka är annars alternativen?