Att ersätta heroin med metadon, i strikta väl kontrollerade program anses idag som en bra behandlingsmetod för grava opiatmissbrukare. Socialstyrelsens senaste utvärdering av det svenska metadonprogrammet visar att behandlingen medför en markant minskning av kriminalitet, sjukhusvård och dödlighet, samt en klar förbättring av livssituationen för många.
? Det är den behandling som fungerar bäst för den här gruppen tvångsmässiga heroinmissbrukare, är överläkare Marlene Stenbackas slutsats. Hon har tillsammans med forskaren Anders Romelsjö gjort utvärderingen. I den ingår alla patienter (655 stycken) som fram till 1993 fått metadon.
Ifrågasatt behandling
I början av 60-talet började man i USA använda metadon i behandlingen av opiatmissbrukare och 1966 startade en försöksverksamhet, i liten skala, på Ulleråkers sjukhus i Uppsala.
Men i Sverige var det under många år en ifrågasatt och kritiserad behandlingsform. Lars Gunne och hans kollegor vid Ulleråker stod i stort sett ensamma mot den övriga narkomanvården och drogpolitiska organisationer som menade att metadon var en uppgiven behandlingsmetod, att missbrukarna inte blev fria från sitt beroende utan istället beroende av en av staten godkänd och tilldelad drog. Man avvisade begrepp som kroniska- och tvångsmässiga missbrukare.
? Vi var väl lite väl fundamentalistiska i vår inställning, säger idag Per Johansson på Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle, RNS. Och Alec Carlberg på klientförbundet RFHL, Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare menar att metadon visat sig vara den krycka en del behöver för att få ett bra liv.
? Vi var för behandlingsoptimistiska. Erfarenheten har visat att det finns ett gäng missbrukare som hamnar i ett kroniskt läge där den drogfria behandlingen inte lyckas.
Ansvariga på Socialstyrelsen led också av beslutsvånda och förskrivningen utreddes gång efter annan. Erkänd som medicinsk behandling, baserad på vetenskap och beprövad erfarenhet blev den 1983, men med speciella restriktioner och man satte också ett tak, på 150 personer som skulle få behandlingen. Ett tak som sedan blivit allt högre. Nu får programmet omfatta högst 600 patienter.
Idag råder i närmast konsensus om att metadon fyller en viktig roll i behandlingen av narkomaner.
Dåliga krav
Metadonprogrammet är dock endast avsett för de svåraste opiatmissbrukarna. För att komma ifråga för behandling ska man bland annat haft ett tvångsmässigt opiatmissbruk under minst fyra år, man ska ha genomgått flera drogfria behandlingar och återfallit samt vara minst tjugo år.
Den kritik som idag riktas mot metadonprogrammet är snarast att kriterierna utestänger många från behandlingen. Gunnar Ågren forskningsledare vid socialtjänsten i Stockholm är en av de som är kritiska.
? Många av reglerna och kontrollerna är befogade. Metadon är ett beroendeskapande medel som kan missbrukas. Internationellt finns belägg för att dåligt kontrollerade program leder till läckage av metadon till den illegala marknaden och till metadonrelaterade dödsfall.
? Men en del krav, som att man ska ha misslyckats inom den drogfria vården, innan man kan komma i fråga för metadon är mindre genomtänkta. Speciellt som metadonbehandling visat sig vara det enda riktigt trovärdiga alternativet vi idag har för heroinmissbrukare.
? Dödligheten bland heroinister är anmärkningsvärt hög, säger Gunnar Ågren. Att förvägra dem metadon innan de först prövat på en behandling som inte fungerar är inhumant.
Han tycker att i princip alla heroinberoende, ett par-tre tusen, borde ha möjlighet att få metadonbehandling.
Varför fungerar det?
Enligt amerikanerna Dole och Nyswander som introducerade metadonbehandlingen har den heroinberoendes endorfinsystem satts ur funktion på grund av många års missbruk.
? Tillför man opiater utifrån, till exempel heroin, stängs den egna endorfinproduktionen av. Slutar man med heroinet mår man väldigt dåligt. Genom att ersätta heroinet med metadon håller man igång tillförseln utifrån, men med längre mellanrum eftersom metadonet verkar längre, förklarar Paula Liljeberg, läkare och sektionschef för metadonbehandlingen i Stockholm.
Paula Liljeberg kan tänka sig att det är personer med defekt eller låg egen endorfinproduktion på opiatreceptorerna som löper störst risk att bli beroende av heroin.
? Många blir ju inte opiatberoende trots att de provar, de lägger av på ett tidigt stadium, säger hon.
Idag finns metadonprogram i Stockholm, Malmö, Lund och Uppsala. Cirka 550 personer ingår nu i programmet. Av dem behandlas majoriteten i Stockholm. Här finns en sluten vårdavdelning för inställning på metadondos och fem öppenvårdsmottagningar. Programmet i Stockholm har olika faser. I början av behandlingen är kontakten med mottagningen mycket tät, ofta daglig då man dricker sin dos och lämnar ett övervakat urinprov. Psykosocial behandling, ofta i form av stödsamtal, ingår också. Med tiden och i takt med att patienten kommer i psykisk och social balans trappas kontakten med mottagningen ned, man kommer till mottagningen ett par gånger i veckan för att hämta sitt metadon och lämna urinprov.
Målet med behandlingen är säger Paula Liljeberg att klienterna ska komma till den fas man kallar ?Funkis?, kontakten med behandlingspersonalen handlar då om några samtal om året, klienten hämtar sina metadondoser på apotek. Men patienten får räkna med att kallas in för slumpmässiga urinprov. För att komma till den här fasen av programmet ska man bland annat ha varit sammanhängande drogfri i två år och ha ett mycket väl fungerande socialt liv. Av de 291 patienterna som idag är inskrivna i Stockholmsprogrammet är det ett sextiotal som kommit så här långt.
I reglerna står att metadonbehandlingen kan avbrytas vid drogmissbruk. Men det är sällan, säger Paula Liljeberg som någon skrivs ut enbart av den orsaken. Patienterna ingår ju i behandlingen just på grund av sitt missbruk.
En förklaring till sidomissbruk kan vara att dosen är för låg. Mycket av forskningen kring behandlingen handlar om att finna lägsta maximala dos, säger Paula Liljeberg. Men det vanligaste är att urinproven ger positivt svar på bensodiazepiner, vilket också räknas som sidomissbruk.
Istället för utskrivning får patienten oftast ?backa tillbaka? något steg i behandlingen.
Livslång behandling
På sikt bör behandlingen syfta till att patienten slutar med metadon, står det i riktlinjerna från socialstyrelsens nationella metadonråd. I det ingår förutom socialstyrelsen representanter från de fyra metadonprogrammen. För majoriteten metadonklienter verkar det dock handla om en livslång behandling.
Tjugofem personer av de 655 som ingick i socialstyrelsens utvärdering hade frivilligt slutat sin behandling. I Stockholm är det varje år ett tiotal som vill försöka.
? Det vanligaste är att man avbryter uttrappningen, säger psykologen Kalle Eklund som arbetar i teamet för de som vill sluta. Det är kanske en eller två som slutar om året. Av dem kommer också många tillbaka.
Handlar heroinmissbruk om ett skadat signalsubstanssystem är det inte så konstigt att få klarar att sluta. Men Paula Liljeberg säger att det finns forskning som visar att också ett stört endorfinsystem kan komma igen efter några år av jämn tillförsel av metadon.
? Det är ju inte bara endorfinsystemet som klappar ihop när man knarkar, utan många olika hormonsystem som sedan kan läka.
Det kan också finnas andra skäl till varför det är svårt att sluta helt.
? Alla opiater påverkar känslosystemet. Många beskriver att man lever i en glaskupa, man får en hinna mellan sig och omvärlden. Intellektet försämras inte, men känslolivet.
? Det är därför heroin ?fungerar så bra? för de som lidit och lider mycket, kanske på grund av vad som hänt dem som små. Heroinet stänger av och det gör även metadonet.
Men några patienter kommer till ett skede när de vill bli av med kupan.
Andra skäl till att man vill sluta är de sociala biverkningarna. Många tycker det är kränkande med den kontroll som ingår, att man alltid måste räkna med att bli kallad till urinprovstagning. En resa utomlands kräver speciella tillstånd och reser man i Sverige ska det ordnas så att man kan hämta sitt metadon på ett annat apotek. Metadonet har också medicinska biverkningar som t ex svettningar, viktökning och diarré.
Om de planerade utskrivningarna är mycket få, är de oplanerade desto fler. 39 procent av samtliga patienter i utvärderingen blev ofrivilligt utskrivna. Våld, kriminalitet, fusk med urinprover, försäljning eller annan befattning med narkotika är några skäl. De som lämnar behandlingen oplanerat är dock väsentligt färre än inom den drogfria vården. 98 procent av opiatmissbrukarna i en stor svensk undersökning hade inom två år lämnat den drogfria behandlingen.