Det är lätt att förstå att han kände sig nervös. Samma vecka som Pfizer lanserade den förmodade storsäljaren Celebra, en antiinflammatorisk så kallad cox-2-hämmare, publicerade Garret FitzGerald och kollegor en studie som han misstänkte skulle få stora konsekvenser för företaget. Studien visade på att just den här läkemedelsklassen kunde öka risken för allvarlig hjärt-kärlsjukdom. En studie som företaget dessutom hade varit med och sponsrat.
Det han och hans kollegor hade kunnat se genom omfattande försök i både djurmodeller och i människa var att enzymet cox-2, en typ av cyklooxygenas, påverkade syntesen av kroppsegna ämnen som kallas prostaglandiner och framför allt det hjärt-kärlskyddande prostaglandin 12.
– Vi hade också en studie som visade att även Vioxx, som innehåller rofecoxib, kunde kopplas till ökade risker för hjärt-kärlsjukdom. En anställd vid Merck som marknadsför läkemedlet var medförfattare och bidrog till att försena publiceringen av materialet väsentligt. Man kan säga att inget av företagen hade räknat med de här resultaten, säger Garret A FitzGerald, professor i translationell medicin vid univeritetet i Pennsylvania.
Den första tiden efter publiceringen beskriver han som ganska ensam. Många från läkemedelsföretagen men också kollegor från akademin var irriterade och misstänksamma mot hans resultat. Själv var han arg och frustrerad över att inte blir trodd. Men snart kunde ingen ducka för att just den här sortens cox-2-hämmare innebar allvarliga biverkningar och idag är Vioxx indraget från marknaden och Celebra är försett med flera restriktioner och ges inte till personer med ökad risk för hjärt-kärlsjukdom. Flera kliniska prövningar har sedan visat att behandling med cox-2-hämmare ökar risken för hjärtinfarkt och stroke jämfört med placebo.
Garret A FitzGerald säger själv att det var hans möjlighet att kunna göra kliniska försök på människa parallellt med djur- och cellstudier som gjorde att han kunde se de här sambanden. Att han i hela sin karriär arbetat tvärvetenskapligt och spenderat tid både i labbet och med patienter förklarar han delvis med att han började forska relativt sent.
– Jag jobbade som praktiserande läkare i många år innan jag började forska, forskning var ingen naturlig karriärväg på Irland där jag kommer ifrån. Det gjorde att kliniska studier på människor blev en naturlig del av min forskning och jag har aldrig övergett dem. Man kan säga att jag arbetade translationellt innan begreppet fanns, säger han.
Den 13 november kommer han till Stockholm för att ta emot Scheelepriset för sin forskning, en stad han beskriver som en av prostaglandinernas högborgar. Och som varit på vippen att bli hans hemstad.
– Det fanns bara två platser för den som ville hänge sig åt prostaglandiner på 1980-talet, Stockholm eller Nashville. Vi hade bestämt oss för Sverige när min fru i kö till damrummet på en fest fick rådet – åk inte dit, det är mörkt, kallt och de placerar alla utlänningar på samma ställe.
Idag är han professor vid University of Pennsylvania i Philadelphia och hans arbete med utgångspunkt i prostaglandiner har lett honom in på andra spår. Gemensamt för dessa är att de varit av stor betydelse för många människor, som metabolism och oxidativ stress. Ett av dessa områden är den skyddande effekt som lågdos ASA har på hjärta och kärl. En upptäckt han också beskriver som ett resultat av att ständigt röra sig mellan labbet och kliniken.
Vad tror du själv om den förebyggande effekten av ASA i lågdos, bör det ges till alla?
– Har du haft en hjärtattack eller stroke så minskar det risken för en ny incident med 20 procent så då är det bra. Men att behandla någon som inte befinner sig i riskzonen bara för att de oroar sig är ingen god idé, då är nyttan inte större än riskerna. Jag tar det till exempel inte själv.
– Däremot om det skulle gå att vetenskapligt bevisa att det hade den cancerpreventiva effekt som det finns tecken på blir balansen en annan, men där är vi inte idag. Det är också svårt att visa detta eftersom den typen av placebo-kontrollerade studier aldrig kommer att utföras. Det är helt enkelt inte etiskt försvarbart att behandla friska preventivt. Men genom att studera de biologiska mekanismerna kan vi komma sanningen närmare.
Ett annat område som intresserat Garret A FitzGerald är hur våra biologiska inre klockor påverkar oss. Nyligen har han i sin forskning visat att så kallade perifera klockor tycks finnas i våra blodkärl och bidrar till att reglera hormonnivåer och metabolism. En slutsats som pekar på att det inte bara spelar roll vad vi äter utan även när vi äter.
Han nämner exempel med försök på möss där de manipulerat klockorna i fettceller. Trots att mössen åt lika mycket och rörde sig lika mycket, blev de fetare om de åt under sin vilofas.
-Det tyder på att allting är som en orkester. En central klocka finns i hjärnan som en dirigent men runt om kroppen finns perifera klockor som är musikerna som tolkar signaler och spelar. Dirigenten reagerar i sin tur och fortsätter att leda orkestern utifrån de signaler som kommer tillbaka.
Trots en rejäl dust med några av världens största läkemedelsbolag är Garret A FitzGerald nu engagerad i att samarbeta med dem. Genom ett internationellt konsortium, Pentacon, försöker akademi och industri gemensamt att hitta modeller för att kunna förutsäga vilka patienter som faktisk kan bli hjälpta av NSAID och de omstridda cox-2-hämmarna.
– Det är omkring en till två procent som drabbas av de allvarliga biverkningarna. Idag låter vi bli att ge preparaten till dem som haft en hjärtattack eller stroke. Att kunna förutsäga detta på ett mer sofistikerat sätt skulle kunna göra att fler kunde få nytta av behandlingen. Ironiskt nog är det företagens ovilja att kännas vid riskerna som nu gör att vi ligger efter i det arbetet, säger han.
På frågan om han vet att tre av de tidigare Scheelepristagarna senare har fått Nobelpriset skrattar han länge.
– Det sambandet är inte kausalt, det lovar jag.
Den 13 november är Garret A FitzGerald i Stockholm för att ta emot Scheelepriset som delas ut av Apotekarsocieteten. I samband med det ger han föreläsningen ”Cox and clocks: My life and time”.
Artikeln är en LmV Plusartikel men är öppen för alla fram till den 15 november.
