Medicinska auktoriteter har ofta en förkärlek för att börja sina föreläsningar med en historisk återblick. Ett föredrag om de antiinflammatoriska NSAID-läkemedlen inleds till exempel lämpligtvis med en resumé av salicylaternas och acetylsalicylsyrans historia. Denna gestaltning börjar i sin tur med stor säkerhet i antiken, närmare bestämt hos läkekonstens fader Hippokrates.
Framtidens studenter kan dock besparas den slitna klyschan ?redan de gamla grekerna? i detta sammanhang. En artikel i Lancet hävdar nämligen att Hippokrates egentligen bara förde sumerernas och fornegyptiernas tradition vidare när han rekommenderade avkok av pilträdets bark till mödrar i förlossningstider.
Bevarade stentavlor respektive papyrusrullar vittnar om att dessa tidiga civilisationer kände till pilträdets hemlighet. ?Redan de gamla sumererna? är alltså medicinhistoriskt mer korrekt än ?redan de gamla grekerna?, åtminstone när det gäller ASA:s förhistoria.
Så småningom upptäckte den mer sentida grekiske läkaren Galenos att något i pilträdsbarken även kunde lindra inflammation och feber. Kunskaperna föll dock i glömska, men många århundraden senare upptäcktes pilträdets egenskaper ännu en gång.
På 1820-talet började man extrahera salicin från växter. Snart lärde man sig att framställa salicylsyra och natriumsalicylat, som trots sina kraftigt magirriterande egenskaper blev populära medel mot ledbesvär.
Första moderna läkemedlet
En sensommardag 1897 arbetade den tyske kemisten Felix Hoffmann i sitt laboratorium på företaget Bayer. Hans förhoppning var att hitta ett medel mot faderns tilltagande reumatism. När han efter mycket möda lyckades framställa en stabil form av acetylsalicylsyra, hade han inte bara gått i land med sin uppgift, utan också blivit först i världshistorien med att framställa ett effektivt läkemedel på syntetisk väg.
Acetylsalicylsyra visade sig sakna de tidigare använda salicylaternas störande magbiverkningar, och lindrade smärtan och inflammationen hos den första försökspersonen; herr Hoffmann senior.
Upptäckten av det nya läkemedlet ledde till en maktkamp inom Bayerkoncernen, där Heinrich Dreser, en chef som från början var mycket skeptisk till Hoffmanns upptäckt, drog det längsta strået. Dreser kunde senare gå i tidig pension som en mycket rik man, medan Felix Hoffmann själv blev mer eller mindre lottlös.
Hoffmann inte först
Att ge Felix Hoffmann äran för att först framställt ASA är dock inte helt korrekt. Han var faktiskt inte först ? den franske kemisten Charles Frédéric Gerhardt framställde så tidigt som 1853 något som han kallade acetosalicyl-anhydrid genom förestring av salicylsyra. Det han fick fram var sannolikt ASA, om än i instabil form.
Enligt vissa uppgifter ska dessutom en av Bayers dåtida konkurrenter, Chemische Fabrik von Heyden, ha producerat ASA utan något registrerat varumärke redan 1897, samma år som Hoffmann gjorde sin upptäckt.
Två år efter att Hoffmann framställt ASA började Bayer marknadsföra medlet under namnet Aspirin, som snart blev ett välkänt begrepp i hushåll världen över.
Av olika skäl lyckades Bayer inte få till stånd ett patent för sitt mirakelmedel i Tyskland. Istället blev det registrerade varumärket, Aspirin, en garanti för kvalitet och avgörande för försäljningen.
Byte efter första världskriget
Aspirin blev tidens populäraste smärtstillande läkemedel, och förekommer på olika håll i skönlitteraturen från början av seklet. Författaren Franz Kafka uppskattade ASA; en gång lär han yppat för sin fästmö Felice Bauer att ?Aspirin är en av de få saker som lindrar varats olidliga pina?.
Tiotusentals människor tog hjälp av ASA under stora influensaepidemier under 1900-talets början. Från och med 1904 fanns läkemedlet i tablettform.
Charles Mann och Mark Plummers amerikanska bestseller ?The Aspirin Wars: Money, Medicine and 100 Years of Rampant Competition? beskriver fortsättningsvis ett århundrade av långdragna rättighetstvister och en stundtals hänsynslös tävlan om marknadsandelar för mirakelmedlet.
Efter första världskrigets slut, när Tyskland bara tilläts bedriva begränsad internationell handel, togs varumärket Aspirin och företagsnamnet Bayer som krigsbyte av USA. Så sent som 1994 återfick Bayer ensamrätten till varumärket Bayer Aspirin i USA.
?Påverkar inte hjärtat?
Långt in i modern tid hade man ingen större aning om hur ?mirakelmedlet? ASA egentligen fungerade. Men drygt 70 år efter Hoffmanns upptäckt, 1971, lyckades den brittiske farmakologen John Vane visa att ASA:s antiinflammatoriska effekt hänger samman med läkemedlets interferens i prostaglandinsyntesen. Prostaglandinerna är kemiska mediatorer som har en central funktion i kroppens inflammatoriska svar. John Vane belönades 1982 för sin upptäckt med nobelpriset i medicin.
Ironiskt nog framhöll Bayer i några av sina allra första annonser för Aspirin försäljningsargumentet att läkemedlet ?inte påverkar hjärtat?, till skillnad från många andra av tidens populära kurer.
Idag känner de flesta till att ASA har fördelaktiga effekter mot hjärtkärlsjukdomar, effekter som har att göra med ASA:s hämmande inverkan på blodets koagulation, eller närmare bestämt blodplättarnas aggregation.
Få lyssnade på pionjär
När denna kunskap började växa fram på 1950-talet var den samlade expertisen minst sagt skeptisk. Den amerikanske läkaren Lawrence Craven föreslog utifrån egna observationer 1948 att ASA motverkar blodets koagulation, men få lyssnade på honom.
Craven gav inte upp utan genomförde mer eller mindre själv en studie på 8 000 män. Dessa fick en eller två ASA-tabletter om dagen, och ingen fick hjärtinfarkt under studietiden.
De medicinska tidskrifterna vägrade att publicera studien när den var färdig 1956, men Lawrence Craven kunde underrätta omvärlden om sina rön genom tidningsintervjuer i Los Angeles Times.
Det skulle dock dröja ända till 1980-talet innan ASA fick sitt internationella genombrott som läkemedel mot återfall av stroke och hjärtinfarkt.
Idag är kunskaperna om ASA:s preventiva effekter mot hjärtkärlsjukdomar välkända och belagda genom hundratals studier och kliniska prövningar. Två av de största var ISIS-2-studien som publicerades 1988 och Physicians Health Study som kom året därpå.
Mer än hjärta och smärta
Förutom fördelaktiga effekter på ?hjärta och smärta? har ASA på senare tid fått uppmärksamhet för effekter på en rad vitt skilda indikationsområden.
Säkerligen kommer 2000-talet att ytterligare klarlägga ASA:s effekter mot vaskulär demens och dess förmåga att förhindra tarmcancer och havandeskapsförgiftning. Inget talar för att det utöver detta inte skulle kunna tillkomma ytterligare användningsområden.
Och vem vet, kanske blir Felix Hoffmanns vidareutveckling av de gamla grekernas pilträdsavkok också nästa århundrades mest använda läkemedel.