Nu har jag lämnat Apoteket. Det är bara att erkänna, jag höll på att bli en omöjlig motvalskärring. Nu har jag istället chans att bli en konstruktiv kund! Det jag önskar nu är att mina kollegor som arbetar kvar får möjligheten att skapa största möjliga patientnytta med de resurser som finns.
Mycket av det Apoteket gör idag är bra, men det finns också sådant som skulle behöva förändras. Och då menar jag förändringar som enligt min mening skulle öka patientnyttan signifikant. Dessa är idag inte alltid ?politiskt korrekta?, och det är sällan den typen av frågor lyfts i den allmänna debatten.
Ett exempel: Jag skulle önska att Apotekets ?Bokad rådgivning? kunde förläggas till näraliggande vårdcentral istället för i apotekets lokaler, om det enskilda landstinget så önskade. Den fördjupade rådgivningen på apoteken betalas ju ändå av landstingen via receptmarginalen.
Sjuksköterska eller läkare på vårdcentralen kan på så sätt styra farmacevternas engagemang till de patienter som bedöms ha störst nytta av ett möte med en farmacevt.
Farmacevten kan identifiera eventuella läkemedelsrelaterade problem och ge läkaren förmånen att inför läkarbesök få aktuell kunskap om vilka läkemedel patienten tagit, respektive avstått ifrån samt varför. Farmacevten kan också hjälpa patienten att formulera eventuella synpunkter på eller frågor runt medicineringen. På detta sätt kan läkarens tid med patienten i större utsträckning användas till att värdera läkemedlens effekter och sätta nya mål för eventuell fortsatt behandling. Dessutom kan de läkemedelsrelaterade problem som framkommit vid farmacevtens samtal åtgärdas direkt om besöket hos farmacevten genomförs strax före läkarbesöket.
Varför är inte denna förändring av apotekens verksamhet möjlig idag? Jag tror att Apoteket gärna vill leverera den service som beskrivs ovan till landstingen via affärsområde Avtal och man vill naturligtvis inte konkurrera med sig själv. På vårdcentralsapoteken finns dessutom ingen personal som tillhör affärsområde avtal, och att låna in personal mellan olika affärsområden blir så dyrt att det i praktiken inte skulle fungera.
Men, att ?spelreglerna? ser ut på detta sätt är kanske inte enbart Apotekets fel!
Det är politiska beslut som lägger grunden för hur verksamheten kan bedrivas, och rimligen behöver dessa beslut genomlysas då och då för att säkerställa att det som är nuvarande ?praxis? gynnar skattebetalarna i allmänhet och de patienter som har den mest komplexa medicineringen i synnerhet!
Nu är det så att läkemedelsrelaterade misstag och problem toppar förteckningar över iatrogena skador i hela världen. Vad kan göras i Sverige för att se till att läkares, sjuksköterskors och farmacevters gemensamma arbetsinsats leder till största möjliga förbättring av denna situation? Det hoppas jag att vi alla funderar på just nu!
Glad sommar!
Anne Hiselius är klinisk apotekare vid Landstingen i Jönköpings län