När Karin Bernadotte för 18 år sedan steg in genom dörrarna till MSD:s dåvarande kontor i Bromma utanför Stockholm, två timmar försenad till den intervju hon var kallad, såg hon framför sig ett kortare gästspel i bolaget. Hon var nyutbildad apotekare och ville egentligen forska inom området farmakokinetik.
– Jag gjorde min sista termin på apotekarutbildningen då en kompis på MSD ringde mig, och frågade om jag var intresserad av att söka ett konsulentjobb på MSD. Jag tänkte att jag skulle stanna på MSD i högst två år och sedan börja forska, säger Karin Bernadotte.
Redan efter ett och ett halvt år som anställd på MSD blev Karin utnämnd till produktchef, och sedan har nya utnämningar följt på varandra: markandschef, marknadsdirektör och nu verkställande direktör.
Vägen mot toppen ser nästan anmärkningsvärt rak och förutbestämd ut. Har det varit en målsättning för dig att hela tiden klättra vidare på karriärtrappan inom MSD?
– Nej, positioner i sig har aldrig varit viktiga. Däremot har det varit mycket viktigt att arbeta där jag hela tiden känner att jag utvecklas, och att jag har kul på arbetet. Jag tror att min inställning till personalen, den att jag hela tiden vill skapa bra förutsättningar för att individen ska kunna utvecklas i sitt arbete, är ett viktigt skäl till att jag utsågs till vd, säger Karin Bernadotte.
Du har också tillbringat tre år på Merck:s huvudkontor New Jersey. Är det ett krav för att nå toppen inom ett av koncernens dotterbolag och vad lärde du dig av tiden i USA?
– Ska man bli vd inom MSD så förväntas det att man har genomfört någon sorts utlandsuppdrag. I New Jersey lärde jag mig vilka processer som styr huvudkontorets världsomspännande strategi, och eftersom jag i princip varannan vecka reste till Europa och dotterbolagen lärde jag mig även en hel del om hur MSD-kulturen skiljer sig åt mellan länderna.
– Det som då slog mig mest var egentligen hur lika vi fungerar. Men det finns naturligtvis skillnader, inte minst när det gäller möteskulturen. Medan vi i norra Europa helst vill fatta beslut vid sittande möte, så handlar sydeuropéernas möten till stor del om brainstorming. Besluten fattas ofta senare, säger Karin Bernadotte.
MSD har 260 anställda i Sverige och en årsomsättning på en bit under en miljard kronor. Den totala omsättningen för Merck, med dess 62 600 anställda, ligger på motsvarande omkring 175 miljarder kronor.
Vilken möjlighet har MSD, som svarar för mindre än en halv procent av koncernens omsättning, att inför ledningen i New Jersey hävda betydelsen av verksamheten i Sverige?
– Vi har en mycket förutseende Europachef som ser till att vi når in även på huvudkontoret i USA, genom att se till att en specifik person under en viss begränsad tid har ett övergripande produktansvar för Europa men är placerad på huvudkontoret. Relativt ofta är det en skandinav, och den personen blir viktig och synlig i hela koncernen. Vi i Sverige är också mycket duktiga på att leverera. Det gäller framför allt klinisk forskning; vid många av de riktigt stora kliniska studierna spelar verksamheten i ?lilla Sverige? en betydande roll. Ta exempelvis Life-studien, i vilken Sverige hade en central roll.
– För mig som vd är det också viktigt att hela tiden tydliggöra den brygga som finns mellan grundforskningsdelen hos Merck, och den kliniska forskningen hos oss som dotterbolag.
Men klinisk forskning får allt sämre förutsättningar, i takt med att de ekonomiska resurserna tryter. Samtidigt har ni ett uppenbart egenintresse av en bevarad bra plattform inom sjukvården för kliniska studier.
På vilket sätt agerar MSD, och du som vd, för att påverka att förutsättningarna för kliniska prövningar inte blir så dåliga att Sveriges betydelse i dessa sammanhang minskar?
– Vi har förstått att det blir allt svårare att få in patienter i studier, bland annat för att personalen inom den landstingsdrivna sjukvården får allt mindre tid till förfogande. Men vi måste försöka anpassa oss på olika sätt och bli skickligare på det vi gör. Och idag har vi faktiskt fler pågående kliniska studier med fler patienter än för ett par år sedan, säger Karin Bernadotte.
– Genom vårt medlemskap i Läkemedelsindustriföreningen har vi varit mycket aktiva debattörer i dessa frågor. Men MSD som sådant har inte deltagit så mycket i den offentliga debatten. Det kan nog bland annat bero på att vi, innan jag blev vd, har haft två icke svenska vd:ar, en engelsman och en fransman. Nu tror jag det blir lättare för oss att medverka även i den offentliga debatten om den kliniska forskningens villkor.
Merck har några tuffa år bakom sig. Inte minst har turerna kring smärt- och reumaläkemedlet Vioxx (rofecoxib), som drogs in över hela världen i september 2004 efter påvisad riskökning för stroke och hjärtinfarkt, kastat skuggor över bolaget och även läkemedelsindustrin som helhet. En undersökning hösten 2005 i USA utförd av företaget Datamonitor visade att förtroendet för läkemedelsindustrin bland den amerikanska allmänheten var lägre än någonsin. Som orsak angavs turerna kring Vioxx, men också fall som rör andra läkemedel från andra bolag.
Hur har företaget och dess anställda i Sverige påverkats av historien med Vioxx?
– För oss är etik enormt viktigt och vi har en stark tro på våra värderingar. Därför kändes det extra jobbigt då bilden av oss själva påverkades genom händelserna som rörde Vioxx. Men indragningen av Vioxx har också haft positiva effekter. Vi har sedan dess haft många interna diskussioner om våra värderingar, och jag tror att turerna gällande Vioxx också har lett till att vi blivit mer sammansvetsade.
Men är inte allmänhetens låga förtroende, som den amerikanska studien visade, ett stort problem?
– Det finns motsvarande studier gjorda av Lif, som visar att allmänheten i Sverige har ett stort förtroende för läkemedelsindustrin. Det beror till stor del på den transparens som kännetecknar våra relationer med exempelvis patientorganisationer. Jag tror att det är viktigt att man separerar den situation som råder i USA från den vi har här i Sverige. När det gäller Vioxx var det ju många som faktiskt menade att vi agerade på ett bra sätt, som satte patientens säkerhet i första rummet och själva drog tillbaka läkemedlet, säger Karin Bernadotte.
MSD har vid flera tillfällen agerat ganska starkt för att hävda bolagets patent. År 2003 skrev bolaget till generikaföretag, läkemedelskommittéer etcetera, och påminde om livslängden på patentet för Zocord (simva-
statin). Alla marknadsföringsaktiviteter för generiska preparat skulle, enligt MSD, betraktas som patentintrång fram till dess att patentet upphörde. Just nu pågår en rättslig prövning av patentet för Fosamax (alendronat), och så länge en sådan prövning pågår får inget generiskt preparat säljas.
Varför driver MSD patentfrågor så hårt?
– När ett patent går ut så ska man ha generisk substitution. Det är vi helt för. Men när man börjar nagga på patenträtten måste vi säga stopp. Patentet på Fosamax har funnits sedan 1983 och gäller till 2008, och först nu har det ifrågasatts. Den ensamrätt till försäljning som patentet ger är vår belöning för de forskningssatsningar vi gör, och den är avgörande för att vi ska ha en forskande industri över huvudtaget. Jag tror inte att det är en slump att många generikaföretag gärna vänder blickarna mot Sverige. En orsak är säkert att kostnaderna för patentintrång är förhållandevis låga, säger Karin Bernadotte.
– För oss är dessa frågor extra viktiga, eftersom vår uttalade strategi är att få fram nya innovativa läkemedel som vänder sig mot stora patientgrupper och sjukdomsområden där det idag saknas bra terapier. Det är vår nisch. Vi ska inte arbeta med generiska preparat.
Ge ett exempel på ett sådant nytt läkemedel, som ni hoppas mycket på inom en nära framtid?
– Vårt nya läkemedel sitagliptin för patienter med typ 2-diabetes är ett bra exempel. Det bygger på en ny princip genom att hämma nedbrytningen av tarmhormonet GLP-1, ett hormon som stimulerar frisättningen av insulin då man äter. Läkemedlet verkar genom att blockera det enzym som bryter ner GLP-1. Vår förhoppning är att sitagliptin ska godkännas för försäljning i Sverige 2007, säger Karin Bernadotte
