Det går knappt en månad utan att några självutnämnda ledande forskare går ut i media för att förklara hur missgynnad och underförsörjd svensk forskning är i förhållande till i första hand föregångslandet USA. Det är i första hand de redan ? i förhållande till forskare inom andra discipliner och vid mindre universitet ? biomedicinska forskarna vid de stora universiteten Karolinska, Lund och Uppsala som utgör det akademiska gnällbältet.
När jag är jour på Karolinska Sjukhusets akutmottagning ligger patienterna travade i tältsängar som de inte sällan trillar ur för det inte finns tillräckligt med personal för att passa dem. De kan ligga länge och yla av törst eller smärta innan någon av nattarbetarna hinner komma dem till hjälp. Jag får ägna större delen av natten till att ringa runt för att hitta en sängplats. Men är tillståndet inte livshotande måste jag ofta, mot mitt samvete och min yrkesetik, skicka tillbaka den gamle febrige mannen till hans uttröttade hustru eller åter till sjukhemmet.
Hälften av Stockholms sjukhussängplatser har dragits in de sista tjugo åren. Under samma tid har antalet biomedicinska forskare långt mer än fördubblats. På Karolinska Sjukhusets mark växer forskningscentra ? kemiskt fria från patienter ? upp som svampar och den enda större nybyggnaden för patientverksamhet, Astrid Lindgrens Barnsjukhus upptas även den till stora delar av ren forskning. Och går vi över Solnavägen till Karolinska Institutet kan vi blicka in i nybyggda jättekomplex. Genom de generösa glasfasaderna kan man se enstaka forskare bland yuckapalmer och elektronmikroskop. Den senaste nybyggnaden, det så kallade aphuset, ännu under uppförande, har emellertid nästan inga fönster av förståeliga skäl. Stackars apor. Det tröstar nog inte att vårdkostnaden per dag är högre än på Grand Hotel.
Utbyggnaden av den biomedicinska forskningen är långt större än satsningen på patientvård och förebyggande av sjukdomar med vedertagna metoder. Den manliga dominansen i det biomedicinska forskarsamhället har starkt gynnat en dyr apparatfixerad verksamhet med stordrift som mål, elitforskningscentra. Det är en utveckling som motarbetar det vi verkligen lider brist på; nya och goda idéer. Enligt filosofin Låt tusen blommor blomma.
Sexton år som sakkunnig i Medicinska Forskningsrådet numera Vetenskapsrådet har lärt mig att det inte i första hand är resurser det är brist på. Tre gånger fler anslag beviljas här jämfört med motsvarande institution i USA, NIH. En förödande tendens är också att så snart man spårat en ung lovande forskare så utnämns han (oftast) till elitforskare och får ett jätteanslag. Den manlige forskarkamarillan känner inte till att vattnar man en blomma för mycket dör den.
Vad vi i Sverige skall vara stolta över är att vi fortfarande är ledande i världen när det gäller så kallad ?human development?, det vill säga låg barnadödlighet, hög levnadsålder, allmän tillgång till utbildning, sjukvård och en god rättstrygghet. Det är speciellt beundransvärt mot bakgrund av att vi halkat ner i den materiella välståndsligan. Att behålla ett anständigt samhälle utan överkonsumtion är civilisation för framtiden.
Forskning är utan tvekan en del i denna civilisation, men bara en mindre del. Sverige är ett litet land och det är ingen skam att ligga sjua. Om det satsas tio gånger mer per capita på biomedicinsk forskning i USA och de är 20 gånger fler än vi så innebär det, om pengar vore det enda avgörande, att USA skulle vara 200 gånger mer framstående än Sverige i biomedicinsk forskning. Så är det inte alls. Att amerikanska och brittiska forskare har mycket lättare att bli publicerade i de amerikanska och engelska tidskrifter som anses ledande beror i mycket på att forskarsamhället fortfarande är inskränkt nationalistiskt.
På kort sikt anser jag att den viktigaste reformen just nu är att överföra medlen från forskningsstiftelserna till Vetenskapsrådet. Med dessa ökande tillgångar skall Vetenskapsrådet, som är en forskarledd organisation med full insyn och viss demokrati, långsamt öka forskningsresurserna. Det går inte att stampa fram genier ur myrmarkerna på nolltid.
Långsiktigt är forskningens andra huvuduppgift ? att stärka det kritiska tänkandet ? utsatt för långt större risker genom dess ökande samband med den rent kommersiella industrin.