Det är framförallt en sak som ligger som en bärande balk i Torbjörn Tännsjös bok om livets slut. Det är att när vi dör, hur vi dör och varför vi dör är faktorer som är helt förhandlingsbara i den svenska vården idag, och det trots att vi inte tillåter aktiv dödshjälp. Hans resonemang bygger på det faktum att de flesta av oss inte dör knall fall utan att vi är sjuka när vi dör, och hur vården då ser ut påverkar just hur och när och varför vi dör just när vi dör. Enligt Tännsjös egna uppskattningar är två tredjedelar av alla dödsfall förhandlingsbara, och det är det som ligger till grund för att han i sin bok vill synliggöra, och öka, patienternas förhandlingsutrymme inför döden.
Det är framförallt sex rättigheter för patienterna som Tännsjö tycker ska bli praxis i den svenska vården. Den första rättigheten är att patienten ska ha rätt att frånsäga sig vård även om det innebär att hon dör, och hon ska dessutom kunna få lindring under döden. Som exempel tar Tännsjö en patient som måste ha en respirator för att överleva. Om den patienten vill stänga av respiratorn trots att det innebär att hon kommer att dö, men är rädd inför den obehagliga kvävande döden, ska vården erbjuda lugnande läkemedel innan respiratorn stängs av så att patienten kan få dö lugnt.
Den andra rättigheten är att patienter ska ha rätt till terminal sedering, det vill säga att patienter som är så sjuka att de ska dö inom kort ska kunna få bli helt nedsövda under den sista tiden samtidigt som man stänger av närings- och vätsketillförseln till patienten. Den tredje rättigheten handlar om att läkare ska kunna hjälpa till vid självmord, så kallat läkarassisterat självmord. Den fjärde rättigheten innebär att närings- och vätsketillförseln bör stängas av hos patienter som befinner sig i permanent vegeterande tillstånd. Förutom detta argumenterar Tännsjö för att de personer som tidigare sagt att de vill donera organ också ska kunna hållas vid liv i respirator under ett par dygn om det krävs för att någon organdonation ska kunna genomföras, och att föräldrar ska få rätt att säga nej till fortsatt behandling av ett för tidigt fött barn.
Tännsjös slutsatser är säkert provocerande för många, men det är inte hans slutsatser som är behållningen med läsningen av hans bok Döden är förhandlingsbar. Istället är det argumenterandet fram och tillbaka som ger läsaren lite kött på benen inför nästa gång som det ständigt aktuella ämnet dödshjälp kommer på tal. Hans exempel är konkreta och resonemangen är möjliga att följa även för den som inte är filosofiskt skolad. Det är så klart en och annan krumbukt kring definitioner av begrepp som man som icke-filosof först riskerar att gäspa vid. Men när sen själva argumentationen drar igång behöver man just de definitionerna för att kunna skilja det ena resonemanget från det andra. Det här är en bok som väcker tankar och som ger en god inblick i de turer och fall som varit tongivande för debatten om aktiv och passiv dödshjälp. Boken bygger dessutom på ett forskningsprojekt om vård i livets slutskede som gjorts på uppdrag av Socialstyrelsen. Det gör boken än mer relevant för den som vill följa den framtida debatten i frågan.
