I slutet av förra året återvände Guido Rasi som vd för den europeiska läkemedelsmyndigheten EMA efter en ofrivillig paus i ungefär ett år. Uppehållet berodde på ett formellt fel som begicks när han i ett tidigare skede utsågs till EMAs chef.
Tidigare i vår besökte den nygamle EMA-chefen Läkemedelsverket, och Läkemedelsvärlden.se passade på att träffa honom. Guido Rasi konstaterar att EMA, liksom resten av världens regulatoriska myndigheter, står inför stora utmaningar i takt med att läkemedelsutvecklingen blir allt mer nischad och tekniskt komplicerad.
– Det är en förväntad utveckling och något vi varit inställda på de senaste 15, 20 åren. Men mer nischade behandlingar innebär också högre kostnader för hälso- och sjukvården och därför kräver dessa nya läkemedel en extra utvärdering för att vi ska veta exakt hur bra de är.
Guido Rasi lyfter fram vikten av att redan tidigt i prövningsprocessen involvera sjukvårdshuvudmännen och de som i slutänden ska betala för läkemedlen.
– På så sätt kan sjukvårdshuvudmännen förutse vad de kommer att innebära kostnadsmässigt och avsätta resurser för det. Vi som regulatoriska myndigheter måste ha en proaktiv strategi snarare än att försöka fixa något som inte fungerar i efterhand.
Hur nischad och individanpassad kan läkemedelsutvecklingen kan bli?
– Det finns troligen ingen gräns och därför behöver vi komma fram till en prismodell för dessa läkemedel. Där tror jag att de nya hepatit C-läkemedlen kan fungera som mall – alla känner till modellen, de har på allvar fått upp prisfrågan på bordet liksom frågan om hälsoekonomi. För första gången talar också världens mest liberala marknad, USA, om pris och när frågan numera är ett globalt problem kan inte lösningen vara att fortsätta höja priserna. Men jag är optimistisk och tror att vi kommer att hitta en lösning.
Vad betyder det säkerhetsmässigt när läkemedel i allt större utsträckning utvärderas i små nischade patientgrupper och inte längre i stora randomiserade studier?
– I takt med att sättet att utveckla läkemedel har förändrats har även tekniken och den medicinska kunskapen utvecklats. I dag har vi större kunskap om medicin på en molekylär nivå vilket ger oss möjlighet att använda fler redskap för att samla in data, till exempel biomarkörer, real world data och surrogatmått som är tillräckligt robusta för att kompensera för färre antal patienter.
Guido Rasi menar att även stora randomiserade studier har sina nackdelar. Till exempel tar det lång tid innan uppföljningsdata efter att medicinen släppts fri på marknaden ger information om till exempel biverkningar.
– För gamla läkemedel kan det ta upp till 20 år, som till exempel hjärt-kärl-effekter med vissa antiinflammatoriska läkemedel. Studieupplägg med mindre grupper, individanpassade läkemedel och andra vetenskapliga framsteg gör att vi kan hitta sådana händelser efter bara ett par månader. Det betyder inte att vi på något sätt sänker standarden prövningsmässigt.
– Ett enkelt exempel: Om vi använder ett läkemedel för att behandla högt blodtryck i en stor population vet vi redan från början att vi bara kommer att behandla 40 procent av patienterna. Men i dag talar vi inte om ”högt blodtryck” utan om högt blodtryck kopplat till exempelvis problem med njurarna. Med det upplägget blir populationen betydligt mer avgränsad och det är troligare att du faktiskt behandlar de personer som är mottagliga för behandlingen. Nytta-risk-balansen späds med andra ord inte ut som i en större, mindre specifik population utan blir mer relevant.
Och hur kommer läkemedelsutvecklingen att fortsätta förändras?
– Förutom mer individanpassade läkemedel tror jag att sjukdomarnas taxonomi kommer att bli mer specifik. Vi kommer inte längre att prata om ”lungsjukdom” utan om sjukdom relaterat till en specifik signalväg lokaliserad i lungan. När namnen ändras kommer allt annat relaterat till sjukdomarna också att ändras.
Kommer regulatoriska- och prissättande myndigheter att hinna med i den utvecklingen?
– Jag hoppas verkligen att vi klarar av att övergå till en ny mer proaktiv bedömningsmodell ganska snabbt, om inte kommer vi att få en stor diskrepans mellan å ena sidan potentialen i innovation och å andra sidan oförmåga att betala för den. Kort sagt, jag har ingen önskan att godkänna mediciner ingen har råd med.
Läkemedelsstudier kan också gå fel. Tidigare i år avled en person och fyra skadades allvarligt vid en misslyckad prövning i franska Rennes.
Vilka regulatoriska konsekvenser kommer det att få?
– Först och främst måste vi ta reda på orsaken till varför det gick som det gick. Utan en noggrann analys kan tolkningarna bli felaktiga. Det kan visa sig att detta var en oundviklig isolerad händelse, att det var ett personligt misstag eller att det finns en svaghet i det regulatoriska systemet som behöver åtgärdas. Vi är redo för alla tre scenarier. EMA har en arbetsgrupp som arbetar hårt för att gå till botten med detta och vi har en observatör på plats på prövningscentret och alla kommittéer är involverade för att försöka förstå vad som skedde.
När blir granskningen klar?
– Innan sommaren skulle jag tro och då kommer vi att veta vilka åtgärder vi behöver vidta och på vilken nivå. Det var en fruktansvärd tragedi och den gemensamma viljan att ta reda på vad som skedde är väldigt stor.
Medan EU-kommissionens huvudkontor ligger i Bryssel har EMA sitt säte i London. I samband med Storbritanniens diskussion om att eventuellt lämna EU har tankar här i Sverige förts fram om att EMA i sådana fall skulle placeras här.
Vad säger du om det?
– Jag är hedrad ni vill ha EMA, men kan naturligtvis inte kommentera detta på en politisk nivå eftersom det är Storbritanniens val. Personligen skulle jag föredra att Storbritannien stannar kvar i EU, det skulle vara det bästa för EU och för alla oss som bor i EU.
Hur ser du på förutsättningarna för EMA att verka i Sverige?
– De är goda skulle jag säga. Läkemedelsverket är en väldigt effektiv nationell regulatorisk myndighet vilket innebär ett gynnsamt klimat. Ni har också en stark akademi och en tillräckligt stor aktivitet inom läkemedelsområdet. Då tänker jag inte bara på industrin utan på hela kedjan – både innan godkännande och efter. Men beslut om EMAs lokalisering ligger högt över mig.
Vilka är EMAs största utmaningar framöver?
– Förutom de vi redan har?! En stor utmaning är att försäkra oss om att vi har den expertis vi behöver för att kunna granska och utvärdera vetenskapen som den nya typen av läkemedelsutveckling bygger på. Den nya generationen läkemedel har väldigt tekniskt komplicerade drug delivery-system. Vi behöver helt nya processer för att bedöma dessa och förutom farmakologer krävs det bland annat genetiker, molekylärbiologer och bioingenjörer.
– Att samla denna expertis, träna dem i det regulatoriska regelverket och anpassa regelverket till den nya typen av läkemedelsutveckling är en stor utmaning. Med 28 regulatoriska myndigheter förankrade i 28 starka akademiska miljöer är vi bra rustade för detta i Europa. Men det är en utmaning som vi måste göra oss redo för.
