Mer än 500 personer avled 1999 i trafiken och 4000 skadades allvarligt. För att få ner siffrorna har Regeringen lanserat den s k nollvisionen. Förbud att köra mot gult trafikljus, sänkta hastigheter samt skärpning av trafiknykterhetslagen till att omfatta även narkotika och trafikfarliga läkemedel är åtgärder, som vidtagits för att förverkliga visionen.
Svagheter i dagens information om trafikfarliga läkemedel har nyligen på ett förtjänstfullt sätt påpekats i Dagens Medicin av Jan Albinsson och Lena Westin vid Konsumentinstitutet Läkemedel och Hälsa (Kilen). De har fått undanglidande svar av Björn Beerman vid Läkemedelsverket och Thony Björk på Apoteket AB, vars innebörd är att det inte är så lätt att yttra sig om trafikfarliga läkemedel. Men myndigheter har just till uppgift att fatta svåra beslut. Självklarheterna klarar folk själva.
Läkemedelsverket och Apoteket AB har dessutom haft möjlighet att föreslå forskning inom området. Vägverkets ramprogram för Trafikmedicin och trafikpsykologi har de senaste tre åren inte fått en enda forskningsansökan, som ansetts värd att stödja.
Albinsson och Westin har främst kritiserat Apotekets lista över trafikfarliga läkemedel, som återfinns på dess hemsida. Listan är ungefär hälften så lång, som listan på läkemedel med trafikvarning i FASS om man från den senare subtraherar de läkemedel, som endast används av inneliggande patienter. Antalet trafikvarningar i Patient-FASS skiljer sig i sin tur från dem i såväl FASS som på Apotekets lista. Det är minst sagt förvillande.
I Patient-FASS anges tre typer av trafikfarliga läkemedel: de triangelmärkta, de med trafikvarning samt en tredje typ för vilka varningen återfinns i textmassan om Försiktighet. LINFO borde tvingat företagen att begränsa sig till de två första typerna. Ökad egenvård kräver tydliga konsumentbesked.
Problemet med trafikfarliga läkemedel har troligen vuxit under senare år genom fler äldre bilägare, nedrustningen av psykvården, ökad användning av antidepressiva läkemedel samt ökad hemsjukvård med trafikfarliga läkemedel. Den nya lagtextens markering av förarens ansvar blir mot denna bakgrund lätt en besvärjelse, eftersom de aktuella patienterna genom sjukdom och läkemedelskonsumtion fått sitt omdöme försämrat. Även hänvisningar till nya bipacksedlar riskerar att bli besvärjelser ? om de inte skrivs på ett konsumentvänligare språk än hitintills.
Narkotika och trafikfarliga läkemedel spelar stor roll för olycksstatistiken. En rapport till EU-kommissionen 1993 uppskattade att minst 10% av alla dödade i trafikolyckor åt någon typ av psykofarmaka, som kunnat bidra till döden. En norsk undersökning från 1996 uppskattade att 40-50% av alla fall av påverkad körning berodde på läkemedel/narkotika, en kraftig ökning jämfört med tidigare resultat. 1997 undersökte Rättsmedicinalverket ett stort antal blodprover från misstänkt onyktra förare och fann i ett stort antal av dem andra substanser än alkohol, som påverkade psyket. Vanligast var amfetamin, cannabinoler, benzodiazepiner, morfin och kodein.
Risken för att dö eller skadas i trafiken efter olämpligt läkemedelsintag beror ibland på försämrad reaktionsförmåga och ibland på övermod och ökat chanstagande. För benzodiazepiner har en riskökning på närmare 50% uppmätts. Samtidig konsumtion av alkohol och/eller flera läkemedel är vanlig och ökar riskerna.
Informationen om trafikfarliga läkemedel från de stora aktörerna är dålig. Vare sig Vägverket, Läkemedelsverket eller Infomedica har någon sådan riktad till konsumenterna på sina hemsidor. (Läkemedelsverket lär dock vara på gång). På Apotekets hemsida återfinns trafikfarliga läkemedel under Aktuellt på Apoteket. Läkemedelsboken saknar liksom uppslagsboken Naturläkemedel och naturmedel avsnitt om trafikfarliga läkemedel.
Samstämmig, lättåtkomlig och begriplig information om trafikfarliga läkemedel räddar liv. Alla som arbetar med läkemedel har ett ansvar för att åstadkomma detta.