?Pensionärer ska inte tvingas välja mellan mat på bordet och viktiga mediciner.? Så löd ett vinnande kampanjtema från demokraten Al Gore i presidentvalet för fyra år sedan. Gore begärde att USA äntligen skulle få en läkemedelsförsäkring för äldre. 2003 beslöt kongressen om en sådan försäkring, som del av federala Medicare. Den beräknas komma att kosta staten mer än 400 miljarder svenska kronor per år, en summa som fick republikanska skattesänkare i kongressen att vägra stödja president Bush i frågan.
Reformen har inte hindrat att kostnaderna för läkemedel är en lika stor fråga i 2004 års presidentval. Vi ser en bred folklig revolt i USA mot höga läkemedelskostnader. Kongressmännen lyssnar. En majoritet i representanthuset röstade i våras för att tillåta direktimport av billigare mediciner från Kanada eller Europa. I slutet på april togs ett motsvarande initiativ i senaten, undertecknat av såväl liberalen Ted Kennedy som den ärkekonservative sydstatsrepublikanen Trent Lott. Den senare yttrade: ?Jag kan inte längre försvara inför min mamma varför det ska vara förbjudet att köpa billigare läkemedel från Kanada.?
Det tunga initiativet i senaten har fyra huvudinslag: 1) Direktimport av receptbelagd medicin för upp till 90 dagars behov blir tillåten. 2) De som säljer måste registrera sig hos amerikanska läkemedelsverket, FDA. 3) Läkemedelsföretag förbjuds att hindra tillgången för konsumenterna genom att begränsa tilldelningen till Kanada. 4) Ett system ska upprättas för att övervaka distributionskanalerna.
Hur kommer det sig att det folkliga missnöjet kvarstår, med sådan styrka? Ett första skäl är att individerna har kommit att få stå för en allt större del av betalningen för läkemedel. När sjukvårdskostnaderna stigit kraftigt (mest på grund av de orimliga skadeståndsreglerna) har försäkringsbolag och arbetsgivare svarat med att kräva att patienterna tar mer av kostnaden för läkemedel ur egen ficka. Läkemedlen svarar för en sjättedel av stegringen i kostnaderna för sjukvården, men för 51 procent av utgiftsökningen för individerna de senaste åren! Priset på ett och samma läkemedel har inte ökat särskilt mycket, men nya läkemedel är dyrare än gamla.
Ett andra skäl är att Medicare-reformen är djupt misstrodd. Många, inte minst äldre, jämför med de kompletterande privata försäkringar de redan har och finner att den offentliga reformen inte är bättre. De är rädda att arbetsgivare ska ta chansen att annullera deras privata försäkringsskydd nu när staten tar över. Som så ofta i dagens medieklimat är det också svårt att leva upp till höga förväntningar och lätt att angripa kvarstående brister.
Ett tredje skäl är den moderna genomskinligheten. I dagens öppna informationsvärld är det omöjligt att hålla olika priser på olika marknader utan att konsumenterna ser det. Priset på tunga originalläkemedel är som regel bara hälften så högt i Kanada som i USA. ?Amerikanska folket accepterar inte längre att ensamt betala priset för all världens läkemedelsutveckling?, förklarade hälsominister Tommy Thomson för sina kollegor vid OECD:s stora konferens ?Health of Nations? i maj.
Övriga världen kommer att få märka av revolten mot höga läkemedelskostnader bland amerikaner. USA tar nu upp andra länders prisregleringar i handelsförhandlingar, och menar att de bildar handelshinder för amerikanska läkemedelsföretag. Men hemmavid kommer av allt att döma Kerry som president att i praktiken införa prisreglering, genom att fullt utnyttja statens förhandlingsstyrka för Medicare. Frågan vem som i slutändan ska betala de enorma kostnaderna för att utveckla nya läkemedel skärps.
Pfizer, med sin känsliga ställning som största och mest amerikanska läkemedelsbolag, har nyligen beslutat lansera ett särskilt rabattkort som ger oförsäkrade låginkomstfamiljer i snitt 37 procents rabatt på de flesta av Pfizers originalläkemedel. Hur påverkar det en konkurrent som Astrazeneca? Och vad säger Pfizer till låginkomsttagare i Europa?