Det västerländska sättet att leva har medverkat till att antalet personer med övervikt och fetma ökat kraftigt de senaste 20 åren. Antalet feta personer ökar med en procent om året.
Övervikt och fetma är bara toppen av ett isberg. Under ytan finns en rad följdsjukdomar som högt blodtryck, höga blodfetter, typ-2 diabetes, kardiovaskulära sjukdomar, gallsten, infertilitet, belastningsskador, cancer och depression. Trots att detta är väl känt är det ändå många läkare som behandlar symtomen före grundproblemet ? fetman. Flera studier visar att när vikten reduceras påverkas även de metabola riskfaktorerna positivt. Från SOS-studien i Göteborg vet man att diabetes och blodfetter påverkas positivt både på lång och kort sikt.
Vid diabetes behöver varje enskild cell mer insulin för att klara jobbet och ju fler celler man har, desto större blir behovet av insulin. Väger man för mycket har man fler celler och överviktiga personer är ofta insulinresistenta.
Handlar inte om hunger
Vad är då orsak och verkan? Är det patienten med övervikt som får diabetes eller är det diabetespatienten som blir överviktig? Talar vi om en diabetesepidemi eller en fetmaepidemi?
? Enligt min uppfattning är det en fetmaepidemi som hotar hela västvärlden och diabetesepidemin är ett symtom på den, fastslår professor Olle Isaksson vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg.
? Vi försöker alltid behandla den underliggande sjukdomen, som i det här fallet är fetma, men det tar lång tid och är svårt att komma åt. Under tiden behandlar vi symtomen, diabetessjukdomen.
Äter man för mycket kalorier utan att samtidigt göra av med dem blir man fet. Förr var det inget problem. Vi gjorde av med dem. Nu äter vi mer än vi rör oss och vi äter fel sorts mat. Djur äter för att bli mätta. Människor äter för att de är ledsna, förbannade, glada, har ångest, för sällskaps skull, för att vara vänlig, i stället för vänner eller istället för sex. Ätandet har inte längre alltid med hunger att göra.
? Det finns inga enkla lösningar, fortsätter Olle Isaksson.
? Men man kan alltid förbättra läget. Alla elever borde ha obligatorisk skolgymnastik eller motion av annat slag varje dag. Man borde också fundera på att göra motion på arbetsplatserna till en naturlig del av arbetsdagen. Så var det i Kina på Maos tid. Det kanske inte var så dumt! Man kan fundera över hur vi skulle ha tid med det. Tid är pengar. Å andra sidan vet vi att den som inte har tid för fysisk aktivitet nu måste förr eller senare avsätta tid för sjukdom. Därför skulle det vara rationellt för många arbetsgivare att uppmuntra och kanske ta arbetstid för att förbättra medarbetarnas välbefinnande och på så sätt komma tillrätta med den här epidemin. Man vet att om den fysiska aktiviteten ökar, förbättras det metabola syndromet även om viktminskning uteblir. Så viktig är fysisk aktivitet.
? Det är lättare att förebygga fetma än att behandla den, kompletterar Stephan Rössner vid Överviktsenheten, Huddinge sjukhus i Stockholm.
? En bra livsstil är effektiv prevention. Man har diskuterat straffskatt på mat, men det är bättre att premiera goda matvanor. Sänker man priset på frukt och grönsaker ökar konsumtionen. Fetmaepidemin kryper allt längre ner i åldrarna. Allt fler barn äter sämre och rör sig mindre. När man skär ner på skolgymnastiken, hemkunskapen och undervisningen i till exempel biologi i skolorna, berövar man samtidigt barnen naturliga möjligheter till ett sunt liv. Om man skapade trafiksäkra vägar och cykelbanor skulle eleverna åter kunna cykla eller gå till skolan som de gjorde ända tills för 20 år sedan.
Bota först ? ändra sen
Olle Isaksson menar att vi bara behöver gå tio år tillbaka i tiden för att konstatera att det då krävdes en viss energiåtgång i samband med ätandet.
? Man skulle skala potatis och skära grönsaker. Nu när det finns så mycket färdiglagad mat får man alldeles för lätt i sig ett stort kaloriinnehåll på kort tidsenhet utan större energiåtgång, säger Olle Isaksson.
Målsättningen med att vara fysiskt aktiv bör vara att den överviktiga människan per dag ska förbruka lika mycket energi som hon en gång gjorde. Målsättningen bör också vara att förändra hennes inställning till fysisk aktivitet så att den upplevs som en möjlighet till att förbättra hälsa och hålla vikten under kontroll hellre än att vara något besvärligt och obehagligt.
Naturligtvis har alla läkare ett ansvar att komma till rätta med dessa epidemier. Men eftersom det kanske inte främst är ett sjukvårdsproblem utan ett samhälls- och livsstilsproblem, måste det till en rad åtgärder för att man ska få en bra lösning.
Garry Egger, professor i hälsovetenskap i Sydney, Australien framhåller att man, som vid alla epidemier, först ska bota patienten och sedan förändra det felaktiga ätbeteendet och den fysiska inaktiviteten. Genom intensiv information och utbildning (av både läkare och patienter), både om hur farlig fetma är och vad det för med sig för andra sjukdomar och hur viktigt det är att förändra livsstilen för att minska i vikt, kan man så småningom komma tillrätta med problemet.
Livslång kamp
I Australien är problemen med övervikt och fetma gigantiska. Över hälften av den medelålders manliga och nästan hälften av kvinnliga befolkningen är överviktig eller fet och detta ökar med 1 procent om året. Garry Egger leder bantningsprogrammet GutBusters. Målsättningen är att minska midjemåttet med en procent i veckan (0,5-1 kilo) och att långsiktigt ha ett midjemått under 100 cm för män och 88 cm för kvinnor.
Programmet är framgångsrikt. Sedan starten för tio år sedan har 70 000 australiensare fullföljt programmet och 70 procent av dem har inte bara lyckats minska sitt midjemått med sju procent utan dessutom vidmakthållit, eller i vissa fall till och med minskat, det under ett år. Dessa goda resultat har uppnåtts trots att restriktioner som förbud mot alkohol, strikt diet eller intensiv fysisk träning inte förekommit utan endast modifiering av livsstilen. Garry Egger hävdar bland annat att lågintensiv träning, promenader på cirka 8 000 steg, är att föredra framför aerobics eller annan högintensiv träning.
Garry Eggers poängterar att kampen mot övervikt är livslång. Han kan inte nog tydligt framhålla hur viktigt det är att de uppsatta målen är realistiska och uppnåeliga. Detta gäller både fysisk träning och födointag. Ett realistiskt mål är att minska sin vikt med 5-10 procent av den aktuella vikten. Varje procentenhet förbättrar det metabola syndromet rejält. Samma sak gäller för fysisk aktivitet. Använder man stegräknare som mått på hur mycket man rör sig, kan det betyda att man långsamt ökar antalet steg per dag från kanske 2 500 upp till genomsnittet som är cirka 8 000 steg per dag.
? Lyckas vi inte hejda den här epidemin ser framtiden för de överviktiga bister ut, konstaterar Garry Egger.
? Om ingen förändring sker kommer sjuk- och hälsosystemen runt om i världen att braka samman totalt, särskilt genom ökningen av antalet diabetespatienter. I dag ökar diabetes med 1 procent om året och ytterligare 16 procent har förstadier till diabetes som kommer att vara fullt utvecklad om några år.