Enligt WHO förskrivs, dispenseras, säljs och används mer än hälften av alla läkemedel fel. En FIP-rapport tar upp Sverige som ett föregångsland för rapportering av sådana fel (Terzibanjan et al. Medication error reporting systems – lessons learnt). Kanske tänker de då framförallt på vårt apoteksbaserade nationella system för avvikelserapportering, som omfattar dispenseringsfel. Övriga fel i läkemedelsprocessen som till exempel diagnostiserings-, förskrivnings-, administrerings- och uppföljningsfel saknas tyvärr. Allvarliga fel ska så klart rapporterats inom Lex Maria, men det handlar som tur var om en liten del av alla fel som uppstår. Efter omregleringen har bland andra Sveriges farmacevtförbunds etikråd uppmanat till ett bevarat nationellt avvikelsehanteringssystem, men tyvärr har detta splittrats upp på apoteksaktörerna. Vad gäller läkemedelsrelaterade problem, LRP, så säger ryktet att rapporteringen är mer eller mindre obefintlig.
Avvikelserapporteringen, kombinerat med information om nästan-fel – de som stoppas innan de når patienten – och LRP hade annars kunnat utnyttjas som kvalitetsuppföljning för apoteken. Internationellt pågår arbetet att utveckla algoritmer för att identifiera fel och biverkningar direkt från journaltext, och nationellt skrivs det mycket om gemensamma journalsy-stem och förskrivarstöd. Ambitionen finns men verkar tyvärr främst fokuserad till vårdsidan.
Jag tycker att apoteken, tillsammans med hälso- och sjukvården, snarast bör ta fram ett nationellt system för att samla in fel i läkemedelsprocessen. Min spontana tanke är ett kvalitetsregister för läkemedelsanvändning. Det finns redan ett hundratal svenska kvalitetsregister som omfattar allt från diabetes till assisterad befruktning. Mycket information kan överföras automatiskt från journalsystem eller apotek för att bli så smidigt som möjligt. Det här borde också kunna kompletteras med patientrapporterad användning av exempelvis receptfria läkemedel. För patienten skulle ökat fokus på läkemedelsanvändningen innebära ett bättre underlag vid uppföljning av behandling. Vilka uppgifter som ska ingå är avgörande vid utvecklingen av registret, det är alltså upp till alla oss som är intresserade av en förbättrad läkemedelsanvändning att försäkra oss om att informationen motsvarar innehållet i en läkemedelsberättelse och kan användas vid läkemedelsgenomgångar.
Samtidigt skapas en möjlighet att följa upp läkemedelsanvändningen på gruppnivå, både för utveckling av riktlinjer inom vården och som ett fantastiskt forskningsmaterial. Sist, men inte minst, skulle databasen användas för att identifiera varningssignaler, något som kan kräva ett större befolkningsunderlag än vad enskilda apotekskedjor eller andra vårdgivare har. Jämfört med WHO:s biverkningsdatabas kunde man larma även för annat än biverkningar och utifrån larmen upprätta listor över aktuella högriskläkemedel, liknande de från det amerikanska ISMP, så att samtliga vårdgivare kan öka uppmärksamheten vid hantering av just dessa produkter. Nackdelen med ännu ett register är en eventuell kränkning av patientens integritet. Registreringen skulle dock ske först efter samtycke och alltid ge möjlighet att gå ur registret, samtidigt som ökad fokus på läkemedelsbehandlingen skulle komma alla läkemedelsanvändare till godo, oavsett om man är med i registret eller inte. Rationell behandling vore alltså att snarast ta fram ett kvalitetsregister för läkemedelsanvändning, som fångar allt från traditionella biverkningar till fel och nästan-fel, genom hela läkemedelsprocessen. När ska vi börja?
