De brittiska forskarna har använt data från omkring 50 000 patienter med typ 2-diabetes från en primärvårdsdatabas. I den ena kohorten, en grupp med nästan 28 000 patienter hade diabetikerna gått från behandling med ett blodglukossänkande läkemedel till att behandlas med metformin plus sulfonurea. I den andra kohorten ingick omkring 20 000 patienter, hade gått över till en behandling som inkluderade insulin.
Forskarnas primära mål var att undersöka dödligheten och de korrigerade resultaten för bland annat rökning, kolesterolnivåer och risk för hjärt-kärlsjukdom. Forskarna kontrollerade bland annat patienternas HbA1c, et så kallat långtidssockerprov, som ger ett mått på hur blodsockerhalten har legat två till åtta veckor innan provtagningen.
Resultaten från den retrospektiva studien var att patienter som hade ett HbA1c på 7,5 procent hade lägst risk att dö under uppföljningstiden. Värdet motsvarar 6,5 procent med det svenska sättet att mäta. De patienter som hade högst HbA1c-värde, i median 10,6 procent med det internationella måttet, hade 79 procent högre risk att dö under samma tid. Den grupp som hade lägst HbA1c, i median 6,4 procent med internationella mått, hade 52 procent ökad risk för dödlighet än referensgruppen.
Sambandet mellan högt eller lågt HbA1c och ökad risk för dödlighet sågs i båda kohorterna och tycktes oberoende av behandling. Diskussionen om nyttan kontra riskerna med en intensiv behandling av typ 2-diabetes var aktiv under 2008 när resultat från den så kallade ACCORD-studien visade att det var kopplat till en ökad dödlighet. Men resultat från två andra studier, ADVANCE och VADT har inte visat på något samband mellan intensiv behandling och ökad dödlighet.
Studien har finansierats av företaget Eli Lilly.
