Två företag som marknadsför läkemedel mot järnbrist har länge tvistat om det ena bolagets marknadsföring i olika typer av informations- och reklammaterial. Det är företaget Vifor som anser att konkurrenten Pharmacosmos går för långt i reklampåståenden om sitt järnläkemedel Monofer.
Läkemedlet är en injektions-/infusionsvätska som är indicerat för behandling av järnbrist när det inte går att använda preparat som tas via munnen och i lägen då järn behöver tillföras snabbt. I sin marknadsföring skriver tillverkaren på bland annat roll-ups att Monofer ”erbjuder möjlighet till korrigering av hela järnbehovet vid ett tillfälle – för de flesta patienter”.
Detta påstående vänder sig Vifor emot och hävdar att det är för generellt och utlovar mer än vad dokumentationen om läkemedlet ger stöd för. Konflikten har till stor del handlat minst lika mycket om språklig tolkning som om reklamjuridik.
Vifor har skrivit en så kallad upphörandeuppmaning till Pharmacosmos och företagen har i påföljande skriftväxling länge tvistat om bland annat hur passusen ”för de flesta patienter” ska tolkas. Är den, som Pharmacosmos hävdar, en reservation som gör det tydligt att det inte fungerar för alla, utan bara för vissa, patienter att korrigera hela järnbehovet vid ett tillfälle? Eller är den, vilket Vifor anser, en del av en språklig helhet som sammantaget ger intrycket att nästan alla patienter kan behandlas vid ett enda tillfälle?
När Vifor inte fick gehör för sin upphörandeuppmaning gick företaget vidare och anmälde marknadsföringen av Monofer till Informationsgranskningsnämnden, IGN. Även i sitt svaromål till IGN håller Pharmacosmos fast vid att påståendet om ”de flesta patienter” ska ses som en reservation och att det som hävdas därför bara är att mer än hälften av patienterna kan få hjälp vid en enstaka behandling. För säkerhets skull citerar Pharmacosmos Svenska akademiens ordboks definitioner av uttrycket ”flesta”.
IGN tar dock inget intryck av denna argumentation. IGN skriver att det inte är rimligt att se passusen som en reservation utan bedömer hela påståendet som en enhet. Vidare bedömer nämnden att det handlar om ett väsentligt påstående som kräver stöd i dokumentationen om läkemedlet. Eftersom det saknas sådant stöd i produktresumén för Monofer anser IGN att marknadsföringen strider mot det etiska regelverket.
Samma bedömning gör nämnden av ett annat påstående om Monofer som Vifor anmält och Pharmacosmos fälls alltså på två punkter och uppmanas att ändra sin marknadsföring. Men eftersom företaget inte är medlem i någon av de branschorganisationer som är anslutna till läkemedelsbranschens etiska egenåtgärdssystem kan IGN inte kräva Pharmacosmos på någon straffavgift.
Anmälande Vifor är däremot medlem i en av de anslutna organisationerna. Och eftersom företaget hade anmält konkurrenten på ytterligare en punkt och där inte fick medhåll av IGN så blir det Vifor som får betala en straffavgift på 40 000 kronor.
