Den okända faktor X är nyckeln till många av de problem som vi idag ser i sjukvård och läkemedelsterapi. Den är också vårdens viktigaste resurs. X svarar dessutom för effekt- och kvalitetsutvärdering, informationsförmedling och de flesta vård- och läkemedelsinsatserna. Trots detta finns den inte med i den svenska vårddebatten, forskningen eller framtidsanalysen.
Faktor X är kunden, konsumenten, patienten eller medborgaren i sina olika roller.
Nästan hela samhället har nu anpassat sig till en aktiv kundorientering ? utom sjukvård och läkemedel. Där gäller fortfarande den gamla patriarkala, hierarkiska modellen ? en planekonomisk modell som försvunnit till och med i de tidigare öststaterna. I Sverige går vi däremot baklänges in i framtiden. Vi ökar centraliseringen med vård- och apoteksmonopol, förmånsnämnder, prioriteringar, dataregister, informationsförbud, expertstyre, skattehöjningar, ökad byråkrati och andra inslag från planekonomins verktygslåda. Det är kanske inte Norge som är den sista Sovjetrepubliken som en före detta regeringsmedlem påstått.
Den engelske välfärdsforskaren Le Grand har i en intressant bok visat hur vi behandlar medborgarna i välfärdssystemen. Han har hämtat sin analogi från schackspelets pjäser. Extremerna är bönderna som bara får röra sig ett steg i taget och drottningar som får röra sig fritt över hela brädet. I en internationell jämförelse blir svenskarna typiska bönder när vi kommer in på sjukvård och läkemedel. Detta orsakar samhället stora felkostnader. Vi glömmer bort att varje individ är unik och måste behandlas ifrån sina genetiska och sociala förutsättningar. All terapi ger olika biverkningar som påverkar hälsa, funktion, livssituation och -kvalitet.
Att se och höra gamla auktoritära politruker och deras tjänsteandar påstå att det finns läkemedel som är bättre och billigare än andra blir därför absurt. Denna analys går inte att göra annat än i den specifika, individuella kliniska situationen. Hittills har vi inte sett en sådan samhällsekonomisk analys av någon bredd och dignitet. Därför kan vi utgå från att det handlar om politiskt tyckande som saknar vetenskaplig grund. Det blir inte bättre av att detta sker på skattebetalarnas bekostnad i olika offentliga monopol.
Bristen på patientorientering kostar samhället mycket stora belopp för felmedicinering, ospecifik diagnos och ekonomiska suboptimeringar. Först när medborgarna förvandlas från genomsnittliga statistiska objekt till verkliga, centrala subjekt i vården kommer vi att få bättre värde för pengarna. För att lyckas med denna totala metamorfos i vården behöver vi en ny teori och forskningsbaserad empiri som låter oss förstå vård och läkemedelsterapi utifrån individperspektivet.
Vi har nyligen fått två nya bidrag till denna kunskap. Organisationskonsulterna Bengt-Åke Wennberg och Monica Hane har presenterat en studie av området i boken Plattform för patientorientering. I vår har också den tidigare Spri-medarbetaren Lars Nordgren publicerat sin doktorsavhandling, Från patient till kund.
Bägge dessa verk låter oss förstå varför vi måste se patienten som den centrala aktören i vården och läkemedelsterapin. Böckerna går långt djupare än flosklerna om patienten i centrum. Den stora utmaningen blir att föra över denna nya kunskap till ett system som är djupt förankrat i 1950- och 60-talens trånga nationella perspektiv, då det bara fanns en sanning och en lösning på problemen.
Först när vi börjar utgå från patientens perspektiv istället för landstingsbyråkratins kan vi ge medborgarna bättre vård och mer värde för sina skattepengar.
Göran Alsterlind