Farmakoterapi är hörnstenen i reumabehandling. Den ger möjlighet att bringa sjukdomen under kontroll och öppna vägen för rehabilitering och reumakirurgi så att den inflammatoriska och destruktiva processens konsekvenser kan begränsas.
Ingen reumatisk sjukdom går i dag att bota men de läkemedel som finns tillhands göra mycket för att påverka sjukdomsförloppet. Inte heller finns någon standardbehandling som fungerar för alla.
Läkemedel kan dämpa inflammationen, påverka immunförsvaret och bromsa sjukdomens förlopp. I grunden används vanligtvis olika former av smärtlindring. Behandlingen ställer stora krav på nära kontakt mellan läkare och patient, eftersom sjukdomen utvecklas väldigt olika och behandlingen bör hela tiden utvärderas och justeras.
1. Inflammationshämmande och smärtstillande medel
Läkemedel mot smärta och stelhet är antingen traditionella NSAID eller de nyare cox 2-hämmarna. De dämpar smärta, svullnad och stelhet genom att hämma bildandet av prostaglandiner vars halt är förhöjd vid inflammationer. Ofta kombineras dessa med kortison eller DMARD-/LARM-läkemedel.
Exempel är ibuprofen, naproxen, diklofenak, ketoprofen, celecoxib och rofecoxib.
Paracetatmol ensamt eller tillsammans med lättare opioider kan effektivt ta bort smärtan men påverkar inte sjukdomen.
2. Sjukdomsmodifierande läkemedel
Dessa kan delas in i två större undergrupper, kortison som administreras antingen systemiskt eller lokalt, samt långsamverkande antireumatiska medel, LARM.
Kortison
Kortison är den starkaste inflammationshämmande läkemedelsgruppen i dag. Men de har ingen effekt på sjukdomsförloppet vid reumatoid artrit. Oftast används kortison i tablettform under kortare perioder medan man väntar på att andra mer långsamt verkande mediciner ska ge effekt. Kortison kan också användas i injektionsform för lokal behandling i de värst drabbade lederna.
LARM
Gruppen kallas också DMARD, ?disease modifying anti rheumatic drugs?, och har en bromsande effekt på sjukdomen och dämpar inflammationen. Verkningsmekanismen är okänd och många av dem verkar långsamt. Det kan ta veckor till månader innan någon effekt ses. Exempel är auranofin, azatioprin, cyklosporin, penicillamin, leflunomid, metotrexat, natriumaurotiomalat, reumacon och salazopyrin.
Malariamedel
Läkemedel mot malaria har använts mot reumatiska sjukdomar sen 1950-talet och minskar svullnad, stelhet och ledvärk. Effekten kan dröja 3-6 månader.
TNF-alfa-hämmare
Dessa är det senaste tillskottet för behandling av reumatisk sjukdom. Vissa blir dramatiskt förbättrade medan andra inte märker någon skillnad. Exempel är etanercept och infliximab.
Framtida behandling
Ett naturligt mål för biologisk behandling är att hämma de proteaser som ansvarar för brosk- och bennedbrytning. Förutom att detta i viss utsträckning kan ske indirekt via nedreglering av proinflammatoriska cytokiner (visat för TNF-alfa) försöker man finna medel med direkt verkan på proteaser. I försök in vitro och i djurmodeller har man nått viss framgång med exogen tillförsel av inhibitorer (TIMP) och med stimulering av egenproduktionen av proteashämmare med retinoider. Ett annat sätt kan vara att tillföra tetracykliner som i djurförsök har en dokumenterad proteashämmande effekt. Minocyklin kan tänkas vara ett sådant alternativ.