EG-domstolen har flera gånger sedan slutet av 90-talet slagit fast att en EU-medborgare har rätt till vård i ett annat EU-land om man inte får det inom rimlig tid hemma. Det är för att anpassa ländernas lagar till dessa domslut som man försöker enas om ett nytt gemensamt direktiv. Men domarna har inte rört ersättningen för receptbelagda läkemedel som förskrivs på recept. Det gör inte heller förslaget till direktiv. Läkemedel som patienten får under vistelse på ett sjukhus ingår i den vård patienten får och patientens hemland ska som förslaget ligger stå för kostnaderna utifrån det ersättningssystem hemlandet har.
Men trenden i hela Europa är att sjukhusvården blir allt kortare, och följs av öppenvård och förskrivning av läkemedel.
– Därför behöver man också titta på frågor som rör läkemedelshanteringen utanför sjukhuset om det här ska fungera i praktiken, säger Astrid Kågedal, internationell samordnare på Apoteket AB och med i den arbetsgrupp inom apotekar-organisationen PGEU, Pharmaceutical Group of the European Union, som bevakar de farmacevtiska frågorna inom EU.
Direktivet är tämligen långtgående när det gäller medborgarnas rätt att få ersättning för läkemedelsbehandling som inte finns i hemlandet, så länge det sker inom ramen för sjukhusvård.
Nästa steg däremot; hur fortsatt behandling som förskrivs på recept ska ersättas finns inte reglerat i direktivet.
– Den frågan har man glidit förbi, säger Anders Blanck, vice vd på Läkemedelsindustriföre-ningen, Lif.
Medan direktivet är rätt långtgående när det gäller beskrivningen av vilken läkemedelsbehandling man ska ha tillgång till; i princip allt som är godkänt i det land där behandlingen förskrivs så beskriver Anders Blanck frågan om
ersättningen som helt bort-tappad.
Men om det inte regleras kommer det att mycket snart bli föremål för EG-domstolen, som då kommer att ge medborgare rätt att få ersättning av hemlandet också för förskrivna läkemedel, förutspår han.
– I princip kan man annars tänka sig att man får vård, till exempel en operation för en cancersjukdom, därefter förskrivs som det brukar heta »ett nytt och dyrt läkemedel« som hemlandet i princip skulle kunna neka att ersätta.
Att det här är olösta frågor är också Ulrika Eriksson på Sveriges kommuner och landsting högst medveten om. Hon ingår i en arbetsgrupp som tillsammans med socialdepartementet nu tolkar och funderar på hur man ska komma vidare med direktivet, som efter att i våras ha tagits av parlamentet med dryga tusentalet förslag till förändringar och tillägg nu ska beredas i ministerrådet.
– Det här är en av frågorna man behöver komma vidare med, samtidigt vet vi ju i dagsläget inte hur direktivet i sin helhet landar. Länderna står ganska långt från varandra.
– Men vår hållning är att svenska patienters recept i princip ska ersättas via vårt förmånssystem. Det vi funderar på är om de ska tvingas ligga ute med pengarna för att sedan få tillbaka dem eller om det kan lösas med fakturor.
Direktivets förslag om ömsesidig receptgiltighet innebär att recept skrivna i ett land ska kunna expedieras i ett annat.
För apotekarorganisationen PGEU är det främst säkerhetsaspekterna när det gäller den ömsesidiga receptgiltigheten som står i fokus.
– Vi måste ju kunna försäkra oss om att receptet är äkta och utskrivet av en behörig person, säger Astrid Kågedal.
Ett av förslagen i direktivet är att det tas fram ett EU-recept med den information som är den minsta gemensamma nämnare för vad som krävs för att receptet ska vara giltigt i hela gemenskapen.
–Men vi måste också ha fortsatt rätt att neka expediering och att kontakta förskrivaren om vi tycker oss ha skäl till det.
Inom apotekarorganisationen har man nu samlat in recept från alla medlemsländer för att se om det är möjligt att skapa ett gemensamt.
– Några av medlemmarna föreslog på fullt allvar att vi skulle införa latin som receptspråk igen, berättar Astrid Kågedal.
