Stefan Carlsson, Eva Fernvall och Bodil Jönssons lättlästa, lätt filosofiska bok Hjälper medicinen? propagerar för att den medicinerande bör bli mer observant på läkemedelseffekter och delge Apoteket sina erfarenheter. Tanken är att patientens ökade engagemang ? döpt till egenmakt ? skall stärka läkemedlens positiva effekter. Argumentationen söker stöd främst i erfarenheter från placebo, äldre och läkemedel respektive hjälpmedelsområdet.
Det är välkänt att placebo spelar en stor roll för tillfrisknande och välmående. Intressantare hade diskussionen blivit om författarna konfronterat denna insikt med behandlingsetiska frågor. Att ge deprimerade patienter en blandning av sprit och vitaminer, som på 1960-talet, blev oetiskt.
Författarna tar alltför lätt på att placeboeffekten, som i boken kallas meningseffekten, kan maskera allvarliga sjukdomar.
Önskan att skydda
Budskapet i kapitlet om äldre och läkemedel är att vården ska lyssna mer på de äldres erfarenheter. Det är givetvis önskvärt, men rådande förhållanden beror inte på ovilja eller okunskap inom vården, utan på fel prioriteringar av offentliga resurser. Därav dock ingen kritik. Istället kritiserar man att de äldre sällan ingått i företagens kliniska prövningar. Att så länge varit fallet är dock en följd av välfärdsstaternas tidigare önskan att skydda dessa, ett synsätt som författarna själva troligen omfattat.
Resonemanget kring egenmakten har inspirerats av Jönssons kunskaper om val av hjälpmedel vid rehabilitering av patienter. Den parallellen haltar dock eftersom patientens erfarenheter av hjälpmedel är tydliga. Vid primär och sekundär prevention, då inga direkta erfarenheter av behandlingen upplevs, har egenmakten liten betydelse. Inte heller är den relevant vid livräddande behandlingar eller antibiotika. Störst betydelse har den för kroniker.
Mer registrering
Vid behovsmedicinering styr redan idag patientens egna erfarenheter. Boken väcker tankar om att detta borde utvidgas till att även gälla val av receptbelagda läkemedel med hänsyn till olika biverkningar. Psykofarmaka med samma indikation har till exempel ofta olika biverkningsmönster. Vissa ger illamående, andra främst sexuella biverkningar. Patienten bör få välja biverkan och inte styras av rek- och generikalistor.
Boken handlar också om hur sjukvården ska fånga upp de medicinerades erfarenheter, i boken döpt till PatientPåtalad Information (PPI). Inte så förvånande med hänsyn till författarna är det Apoteket som ska stå för registrerandet. Det blir ännu ett projekt vid sidan av näthandel, läkemedelsprofiler, LRP, hälsotorg med mera. Det är svårt att se hur detta skall bli framgångsrikt i skenet av att Apoteket, av ekonomiska skäl, skall minska tiden för varje receptexpedition. I sammanhanget kan nämnas att föreningen Kilen under cirka tio år just registrerat och systematiserat patienterfarenheter av läkemedelsanvändning.
Erfarenheter från dem som medicinerar kan fångas upp bättre än idag. Bokens förtjänst ligger främst i att framhålla detta. Den avgörande frågan är emellertid om det är på projektet egenmakt en satsad skattekrona ger störst utdelning för bättre läkemedelsanvändning.
