Bechterews sjukdom eller ankyloserande spondylit (AS) är den vanligaste inflammatoriska ryggsjukdomen. Den drabbar i huvudsak unga män och ger inflammation i främst ryggradens små leder. Även lederna mellan nyckelben, revben och bröstben blir inflammerade vilket gör andningen besvärlig och patienten får ofta en lutande, framåtböjd hållning. Sjukdomen är kronisk och för de som drabbas är det viktigt att röra på sig och undvika arbeten med mycket sittande.
Ankyloserande spondylit hör till sjukdomsgruppen spondartrit som är en samlingsbeteckning på flera reumatiska tillstånd, ofta med koppling till HLA B27 och avsaknad av reumatoid faktor. Hit räknas förutom AS även reaktiv artrit, psoriasisartrit samt artrit i samband med inflammatorisk tarmsjukdom.
Första studien
Beroende på den centrala roll som tumörnekrosfaktor alfa (TNF-alfa) spelar i spondartrit gjorde forskare i San Francisco en randomiserad, dubbelblind placebokontrollerad studie med etanercept på patienter med ankyloserande spondylit som publicerades i New England Journal of Medicine nyligen.
Fyrtio patienter med aktiv inflammatorisk AS fick subkutana injektioner med etanercept eller placebo två gånger per vecka i fyra månader. Resultaten visar att behandling med etanercept gav signifikant och varaktig förbättring. Efter fyra månader hade 80 procent av patienterna i etanerceptgruppen svarat på behandlingen jämfört med 30 procent i placebogruppen. Förbättringen gällde bland annat morgonstelhet, smärta i ryggraden och livskvalitet. Det var inga större skillnader i frekvens av biverkningar mellan de två grupperna.
Stort behov av bättre terapi
Forskarna menar att effekten av etanercept är särskilt lovande beroende på den markanta minskningen i stelhet och smärta. Det är primära problem som patienterna anger och den främsta orsaken till olika funktionsbegränsningar.
De anser att behovet av effektiv terapi för ankyloserande spondylit är stort mot bakgrund av sjukdomens långa varaktighet, att besvären ökar med tiden och att utsikten för framgångsrik behandling därmed blir sämre.
Hittills har behandlingen huvudsakligen bestått av NSAID och sjukgymnastik men det har även publicerats några studier på antireumatiska läkemedel. Sulfasalzine har prövats i några studier där bland annat en på 264 patienter visade en liten förbättring i perifera leder. I alla studier på sulfasalazin verkade effekten begränsad till tidig sjukdom. Andra prövade medel som penicillamin och auranofin gav ingen effekt.
Oklar orsak till förbättringen
I en kommentar till studien i samma nummer av New England Journal of Medicine pekar två experter på behovet att klarlägga bakgrunden till effekten av behandlingen ytterligare. Trots den visade effekten av etanercept vid ankyloserande spondylit så är den bakomliggande mekanismen inte helt klarlagd. I de studier som gjorts varierar också nivåerna av TNF-alfa hos patienter med sjukdomen.
Forskarna jämför också effekten av etanercept på ankyloserande spondylit med behandlingen vid reumatoid artrit (RA). Resultaten av preliminära studier tyder på att cytokin-profilen skiljer sig mellan RA och AS. Experterna menar därför att den framgångsrika behandlingen med TNF-alfahämmare kan vara kopplad till dess effekt på andra cytokiner som har en funktion vid dessa sjukdomar.
I behandlingen av ankyloserande spondylit var det ingen väsentlig förbättring av trötthet som vid behandling med TNF-alfa-hämmare vid RA, vilket ytterligare bekräftar olikheterna mellan de två sjukdomarna.
Experterna påpekar att den rapporterade förbättringen hos patienter i den aktuella studien huvudsakligen är subjektiva skattningar av stelhet och smärta och betonar vikten av att hitta andra mer objektiva undersökningsmetoder. I en mindre studie på patienter med ankyloserande spondylartrit användes magnetkamera för att mäta förändringar av sjukdomen.
Bättre biologisk övervakning av behandlingseffekter kan leda till större förståelse av sjukdomen samt bättre kunskap om vilka som har nytta av behandling med TNF-alfahämmare. Det är inte bara viktigt ur kostnadssynpunkt utan även för dess eventuella biverkningar vid långtidsbehandling stryker experterna under.
New England Jornal of Medicine 2002:346:1349-1355 och 1399-1400.