Det är sällan bra böcker skrivs som förenar konst och vetenskap. Per-Olof Enqvist har med Boken om Blanche och Marie lyckats med detta. Det är en roman som handlar om det sena 1800-talets försök att förstå människans psyke och det tidiga 1900-talets upptäckt av radioaktiviteten. Men det är också en bok om två kvinnor som, fasta i tidens konventioner, tvingas avstå från kärleken tills det är för sent.
Salpêtrière, de galna kvinnornas slott, härbärgerade 8 000 kvinnor. De intagna var en blandning av fattiga, gamla, prostituerade, sinnessjuka och sådana som placerats där för att man ville bli av med dem.
Slottets herre var professor Jean Martin Charcot, neurolog och upplysningsmänniska, som i spåren av de geografiska och kemiska upptäckterna ville avslöja människans inre. En väg att göra det var offentliga experiment med hysteriska kvinnor. Blanche Wickman var hans favoritpatient och Siegmund Freud hans elev.
Blanche börjar senare i livet som assistent till Marie Sklodowska, gift Curie. De hjälps åt att ur tio ton pechblände isolera några gram radium. Blanche drabbas av strålskador och får amputera bägge benen och vänster arm. Framlevande sitt liv i en trälåda på hjul kan hon alltjämt skriva med högerhanden.
Tidens storheter passerar revy: Toulouse-Lautrec, Rutherford, Einstein, Becquerel, Langevin, Strindberg liksom den engelska kvinnorörelsens förgrundsgestalter. Det är en tid av stora förhoppningar inför ett nytt sekel. Charcot försöker genom att trycka på olika delar av kvinnokroppen förstå hysterins orsaker. Mot slutet av livet inser han sitt blindspår. Hysteri försvinner som diagnos och 2 000 kvinnor släpps från anstalten. Samtidigt med detta misstag blir Charcot den som först beskriver multipel skleros genom att studera sin städerskas rörelser.
Marie blir en av de mest uppburna forskarna i världen med sina två Nobelpris i fysik respektive kemi. Hennes liv krossas av kärleken och Blanche förflyttas från assistent till tröstare med orden Amor omni vincit (Kärleken övervinner allt).
Enquists språk är gott. Liksom i hans tidigare böcker återkommer formuleringar på olika ställen i texten och i olika situationer. Det är pregnant skrivet, Sklodowska skrivs med polsk stavning och Salpêtrière med fransk. Ibland skimrar Enquists barndomsland i Hjoggböle fram i texten.
Inom forskningen är allt annorlunda idag. Oförändrat ? liksom kärlekens villkor ? är det enorma dårslottet, som står kvar i Paris på det stora sjukhusområdet La Pitié-Salpêtrière nära Gare Austerlitz. Jag besökte det i oktober och vid entrén står en staty av Charcots företrädare, Pinon, omgiven av kvinnor med krossade bojor. Charcots egen staty smälte tyskarna ner till vapen under andra världskriget.
När jag skrivit ovanstående läste jag en intervju med en professor i psykiatri vid Akademiska sjukhuset. Intervjun gällde dagens behandling av schizofreni, men han fick också den trendiga frågan om senast lästa bok. Den var Boken om Blanche och Marie, som han inte tyckte var övertygande. Jag ringde honom och frågade varför. Han svarade att bilden av de två kvinnorna var ganska ytlig.
Jag gav honom rätt, men påpekade att han läst med specialistögon.