Den amerikanska södern på trettiotalet, en plats och en tid förknippad med rasism och förtryck. Här startade ?Tuskagee Study of Untreated Syphilis in the Negro Male?. I studien ingick 600 svarta män, 399 med syfilis, 201 utan. Av läkarna fick de veta att de behandlades för ?dåligt blod?, ett uttryck som användes för flera olika sjukdomstillstånd. Men i själva verket fick de ingen behandling alls.
Ironiskt nog finansierades studien med donationer avsedda att stärka svartas ekonomiska utveckling. Det ursprungliga syftet var att visa hur viktigt det var att alla fick tillgång till behandling mot syfilis. Anslag beviljades på villkor att studien utfördes av svart personal.
När de första resultaten publicerades 1936 kritiserades studien för att det inte var helt fastställt att patienterna inte fick behandling på annat håll. Därför kontaktades lokala läkare och ombads avstå från att behandla de män som deltog i studien. 1947 började penicillin framgångsrikt användas mot syfilis. Men studien fortsatte, utan någon information till patienterna.
Först 1968 började studien ifrågasättas. Men de lokala läkarorganisationerna stödde studien. Först efter en förstasidesartikel i New York Times 1972 tillsattes en officiell utredning som stoppade studien. Året efter gav en stämning över nio miljoner dollar till de överlevande. Regeringen lovade också gratis sjukvård och begravning.
Ett annat resultat av studien var att en nationell kommission till skydd för försökspersoner bildades. Kommissionen skrev 1979 Belmontrapporten, som än idag är hörnstenen för etik vid kliniska prövningar i USA.