Kanske ska man se på utbrändhet som ett sundhetstecken, istället för ett sjukdomstillstånd? Som en markering av människans gräns ? hit men inte längre.
Det är en tolkning av diagnosen ?på modet? som medicinhistorikern Karin Johannisson menar att man kan ha. Hon är professor i idé och lärdomshistoria och har specialstuderat den medicinska historien ur det perspektivet.
Alla tider har sina namn för otillräcklighetstillstånd och också sina förklaringsmodeller.
Vid förra sekelskiftet som också var en tid av stora förändringar var beteckningen på det tillstånd vi idag kallar utbrändhet, neurasteni, och de nervpatologiska förklaringarna de förhärskande. När kronisk trötthet lanserades under 80-talet arbetade man först intensivt med våra dagars förklaringsmodeller; de virologiska och immunologiska.
? Vår längtan efter biologiska markörer är ju nästan gränslös, eftersom det egentligen bara är biomedicinen som ger en sjukdomskänsla legitimitet, säger Karin Johannisson. Även de som är kritiska mot dagens biomedicinskt inriktade medicin har egentligen inget riktigt alternativ, alla strävar efter bekräftelse från den vetenskapliga medicinen.
Viktig bekräftelse
? Medicinen är en av de få socialt accepterade former av avvikelse som kan ge bekräftelse på ett tillstånd av otillräcklighet och sårbarhet. Vi behöver medicinens namn på vår otillräcklighet. Det ger en bekräftelse inför sjukkassa, arbetsgivare och omgivning.
Sett så, behövs det kopplingar mellan till exempel kortisolhalter och utbrändhet. Diagnoser som man inte hittar biologiska markörer för har en tendens att försvinna efter ett tag, för att sedan dyka upp igen under nya namn.
? Det är sådana sjukdomar vi brukar beteckna som kulturella, säger Fredrik Svenaeus, medicinfilosof vid Linköpings universitetet.
Och liksom Karin Johannisson tror han att det troligen är vad diagnosen utbrändhet kommer att visa sig vara.
? Det är sjukdomar som beror av den kultur som människor lever i. Och som ändras när kulturen ändras.
? Dels kan miljön, den verkande kulturen, vara orsak till att kroppen förändras, till exempel för att du arbetar för mycket, inte sover osv.
Men fortsätter Fredrik Svenaeus, förutom att kulturen är en direkt orsak till sjukdomstillstånd bildar den också ett meningsmönster där du tänker kring ditt eget tillstånd och klassificerar det som något medicinskt. Kulturen spelar rollen både av direkt verkande orsak och som ett tolkningsmönster.
? Vad som händer i det senare fallet är att medicinarna sedan med hjälp av de här normerna skapar diagnoser. Då är det inte läkarna som sätter normerna för vad som ska betraktas som sjukt, utan de tar snarare över de normer som finns och försöker finna medicinska tolkningar på avvikelserna.
? Och här kan jag tycka att det måste finnas en gräns för hur mycket av kulturen som medicinen får tolkningsföreträde till. Mer och mer av avvikande beteenden tenderar att tolkas i medicinska termer istället för i termer av livskriser och livsproblem. Det tror jag är fallet med utbrändheten också.
Man skulle ju kunna tänka sig att man fortfarande talade om att människor var utbrända men att man förstod det på ett annat sätt än det medicinska, tycker Fredrik Svenaeus.
Ett gränsvärde
? Man skulle kunna tolka utbrändheten som ett gränsvärde för hur mycket av prestationskrav man kan lägga på en människa, utan att hon får tid för återhämtning, föreslår Karin Johannisson.
Sett så beskriver utbrändheten en individ som befinner sig i en snurrande samtidskultur, utan att kunna frigöra sig ifrån den. Och inte bara i någon sorts arbetsteknisk mening utan också värdemässigt. Det är också individen själv som värderar sina prestationer i arbetslivet och ser arbetet som en arena där hon kan få utlopp för sin personlighet.
Det speciella med den här diagnosen är att det är första gången som ett sjukdomstillstånd som kan räknas till gruppen psykiska ohälsotillstånd så öppet kopplats ihop med samhället självt säger Karin Johannisson.
? Som diagnosen tolkas idag är den inte bunden till individen själv utan främst till den arbetsstruktur där individen befinner sig.
Men Karin Johannisson tycker inte det räcker med att se arbetsstrukturen som förklaring.
? Tempot och kraven finns inte bara i arbetet utan i varje dimension vi befinner oss i, familj, barn, fritid, hälsa, den egna kroppen. Vi får prestige och status av att ständigt vara på väg, symboliserat av att tiden inte räcker till.
? Vi ställer stora självförbrännande krav på oss idag och jag är inte säker på att det mest fruktbara är att så att säga förflytta skulden från individen till arbetsstrukturen. Jag tror att vi måste flytta den till det vi kallar livsstil och de värden vi premierar idag, värden som personlig utveckling, aktivitet, förändring, projekt.
Regeringen har tillsatt en arbetsgrupp som tittar på arbetsstrukturerna och det är lovvärt tycker Karin Johannisson .
? Men det är också viktigt att komma åt de livsvärden och normer i vår kultur som får oss att uppfatta prestationer och självförverkligande som mål i sig. Och det är trögrörliga processer. Det handlar om långa värdeprocesser när man ersätter ett värdesystem med ett annat.
Många drabbade
Det finns snart inte en yrkesgrupp som inte drabbats eller riskerar att drabbas av utbrändhet om man ska tro den strida ström av undersökningar som publicerats. Med den takten kommer Sverige snart att stå stilla och vi skulle alla med Karin Johannissons ord ?trängas i vårdens väntrum?.
Går man till sjukrivningarna finner man dock inte riktigt samma genomslag för den här diagnosen som i den allmänna debatten. Det är kanske mer en diagnos på tillståndet i samhället än antalet sjukskrivna med det medicinskt mätbara sjukdomstillståndet? Eller som en tjänsteman på riksförsäkringsverket säger:
? Vi hör mycket talas om den, utbrändheten, men det är få som sett den.
I Riksförsäkringsverkets senaste undersökning av de långtidssjukskrivna i december 1999 var tre procent (två procent kvinnor) klassificerade som utbrända. Eftersom utbrändhet inte fanns med som klassifikation för sjukdomar och hälsotillstånd i Socialstyrelsens förteckning förrän 1997 kan man inte jämföra den sjukskrivningsorsaken med jämförelseåret 1992.
Däremot kan man konstatera att sjukskrivningar på grund av psykiska besvär ökat drastiskt bland kvinnor jämfört med början av 90-talet. Från 13 procent till 18 procent medan den bland männen ökat från 16 till 17 procent. Totalt ökade långtidssjukskrivningarna från 154 000 till
175 000 mellan slutet av 80-talet och slutet av 90-talet. Hela den ökningen stod kvinnorna för. Om utbrändhet finns med som en diagnos vet man inte eftersom undersökningen bara registrerat huvuddiagnos.
Vid en genomgång av 3 850 långtidssjukskrivningar som försäkringskassan gjorde i Gävleborgs län hösten 1999 fann dock professorn i hälsovetenskap, Marcello Ferrada Noli, 272 diagnoser (sju procent) i vilka utbrändhet stod som huvuddiagnos eller som en del av diagnosen.
? Min iakttagelse från det materialet är att man inte hade tydliga eller homogena diagnostiska kriterier för att ge en sådan diagnostisk rubricering kallad utbrändhet. Exempelvis handlade drygt 37 procent av sjukskrivningarna om till rörelseorgan relaterade symtom, 16 procent tillhörde hjärt- och fysiska symtom osv.
Eftersom man saknar diagnostiska kriterier är det lätt att samla ihop en mängd olika symptom och kalla det utbrändhet eller vad som ligger närmast för tillfället rådanade praxis, menar Marcello Ferrada Noli.
? Och kanske mest anmärkningsvärt var att 13 procent av de som fick den här diagnosen var arbetslösa! Hur kan det komma sig om utbrändhet endast är relaterat till arbetet?
Om det finns några specifika medicinska symtom som skulle motivera att klassificera utbrändhet som ett eget syndrom pågår det för tillfället en diskussion om. I USA och Skandinavien vill säga. Övriga Europa och världen förefaller inte drabbat på samma sätt.
Marcello Ferrada Noli hävdar bestämt att det inte finns några kända vetenskapliga belägg för att tala om utbrändhet som ett syndrom unikt annorlunda andra etablerade åkommor. Han är skeptisk bland annat därför att, enligt honom, den negativa stress som en person eventuellt upplever är en integrerad upplevelse som innefattar andra än till arbetet relaterade stressorer medan utbrändhetens teoretiska proposition har en uteslutande koppling i patogens till ?de höga känslomässiga krav? som man kan uppleva i arbetet.
Men han hävdar också att faktorer som skulle finnas bakom de tre utbrändhetsdimensionerna; höga känslomässiga krav som leder till bristande empati som i sin tur leder till otillräcklighetskänslor inte nödvändigtvis är kopplade till varandra.
En skuldbefriande diagnos
Men även Gävleborgsundersökningens sju procent kan i förhållande till utbrändhetens utbredning som begrepp i vardagen förefalla lågt.
Troligen är det så, menar Fredrik Svenaeus, att diagnosen idag utgör en viss attraktionskraft. Vi vill gärna benämna vårt tillstånd som utbränt.
? Idag tenderar den som tidigare var stressad eller deprimerad att istället kalla sig utbränd. Jag tror att det både är patienten som tolkar sitt tillstånd i dessa termer och läkaren som beskriver det så även om det kanske inte är vad som står i journalen.
Det finns en positiv laddning i det här begreppet menar han.
? Den indikerar att patienten lever ett betydelsefullt liv, det vill säga måste arbeta väldigt mycket. Vilket ju premieras i vår kultur. Eftersom det tycks råda koncensus om att sjukdomen är arbetsrelaterad. Sett så har den också under en tid varit något av en statusdiagnos, säger Fredrik Svenaeus.
Karin Johannisson säger att det var först när utbrändheten också kom att förknippas med samhällets front till exempel läkarna och IT-folket som diagnosen började tas på allvar och blev intressant. Då hade den funnits i över tjugo år som etablerad diagnos utan att ha vunnit någon större framgång, eftersom den främst förknippades med kvinnor i människorelaterade yrken.
? Det tycks vara så att om en diagnos kan förknippas med en samhällsbärande grupp fokuseras ett starkt intresse och resurser till det fältet.
Redan på väg bort
Karin Johannisson tycker sig dock märka att utbrändheten redan haft sin topp som högstatusdiagnos som signalerar att det handlar om en person som legat på hög ambitionsnivå.
? Man kan förstås fundera över om utbrändhetsbegreppet medgivit att allt fler kunnat bejaka sitt tillstånd av sårbarhet och otillräcklighet, eftersom namngivningen är så central.
? Men det kan också vara tvärtom, att vårt samhälle producerar så mycket psykisk ohälsa att kravet på att namnge detta tillstånd ökat. Och då fanns utbrändhetsdiagnosen redan tillgänglig.
Om nu utbrändheten som begrepp snart bara återfinns i idéhistorien kan man fundera över vilket tillstånd av obalans i kulturen man kommer att ha behov av att namnge härnäst. Fredrik Svenaeus har ett förslag:
? Jag skulle kunna tänka mig att vi får en diagnos som på ett än mer genomgripande sätt än bildskärmsallergin är kopplat till datorerna. En diagnos som inte bara handlar om magnetiska fält utan snarare något om att ?ha umgåtts för mycket vid och med datorerna?.
? En sorts alienationsdiagnos alltså.