Sedan slutet av 90-talet har staten och landstingen prioriterat kostnadskontrollen på läkemedelsområdet framför dess kvalitetsutveckling. Men nu är en politisk prioritering av kvalitetsaspekterna äntligen på gång. Det blev tydligt när Läkemedelsakademin arrangerade en utfrågning med de sju riksdagspartierna i slutet av mars under rubriken Att välja läkemedelspolitik. Samtliga partier ansåg att kostnaderna nu var under kontroll och att det finns tillräckligt med offentliga medel för att satsa på att höja kvalitén i läkemedelsanvändningen.
Vi vet att huvudproblemen är felaktiga diagnoser, schablonmässig dosering och dålig följsamhet. Felaktiga diagnoser förekommer i 30-50 procent av fallen. Trots att riksdagen i samband med landstingens övertagande av ansvaret för hela läkemedelsnotan beslöt om ett läkemedelsregister med angivande av diagnos, har det senare aldrig införts.
Vi vet att merparten av alla biverkningar kan förhindras och att orsaken, liksom till utebliven effekt, ofta är schablonmässig dosering. Denna måste oftare individualiseras och tid och tekniker för detta tillföras sjukvården. Läkemedelsgenomgångar för multimedicinerande äldre bör bli obligatoriska.
Vi vet att följsamheten varierar mellan terapiområden och kan vara så låg som 50 procent. Orsakerna till den oacceptabla situationen är många, men kända: rädsla för biverkningar, glömska, ofullständig information från förskrivare och apotek samt patientens bristande delaktighet i terapibesluten.
Vi vet att uppföljning av behandlingsresultat förhindras av nuvarande datalagstiftning. Den pågående utredningen på området bör föreslå att dessa hinder avskaffas. Uppgifter från läkemedelsförteckningen måste återföras till journalen och knytas till diagnos och behandlingsresultat. Läkemedelsföretagen bör få ta del av avidentifierad information så att introduktionen av nya läkemedel i vården blir snabbare och säkrare.
Vi vet att kvalitetsfrågorna på läkemedelsområdet i Sverige är uppsplittrade på flera aktörer. I Danmark har man samlat frågorna i Institut for rationell farmakoterapi och i Finland sköts de av Utvecklingscenter för läkemedelsbehandling. För några år sedan gjordes ett liknande försök på hemmaplan att bilda Centrum för rationell läkemedelsanvändning (Cerla).
Nu finns det politiska förutsättningar för nya initiativ. Gör en tidplan för åtgärder, som förbättrar kvalitén i läkemedelsanvändningen. Vilka ytterligare indikatorer och belöningssystem behöver införas? Kan storleken på statsbidragen till landstingen knytas till uppnådda kvalitetsmål och LFN anpassa subventionsgraden till behandlingsresultatet?
För allt detta behövs en bättre uppföljning av användningen. Utred vilka uppgifter och befogenheter ett nytt institut på läkemedelsområdet borde få för att höja kvalitetsarbetet på användningen i paritet med det, som gäller inom tillverkningen. Det förändrade politiska läget gör att vi kan åstadkomma en efterlängtad islossning på området.