En svensk undersökning från 2010 av Olle Findahl visar att omkring hälften av befolkningen använder nätet för att söka hälsoinformation. Av nätanvändare informerar sig 65 procent om näthälsan, yngre mer än äldre, välutbildade mer än lågutbildade och kvinnor mer än män. De mest aktiva användarna är läkare och sjuksköterskor som söker hälsoinformation i jobbet.
Därmed ligger Sverige högt internationellt. Ändå är det alltså nästan halva befolkningen som inte söker hälsoinformation på nätet. Förklaringar kan vara ovana och rädsla men också att informationen är svårbegriplig,
oöverskådlig och kvalitetsmässigt ojämn.
Den snabba nätutvecklingen ställer ökade krav på nätkompetens hos vård- men också apotekspersonal. Det gäller att kunna förhålla sig professionellt till kunden/patienten som stegar in på mottagningen eller apoteket med famnen full av nätutskrifter och ett bestämt läkemedelsnamn på läppen. Resonemang om hur vården ska kunna bemöta denna »nya, välinformerade patient« har varit legio på alla vårdkonferenser värda namnet under de senaste åren.
Men det har blivit mycket snacks (samt en del bubbel) och lite verkstad. Hälso- och sjukvårdslagen är föredömligt långtgående, och patienträttigheterna har stärkts. Men vad händer i själva mötet mellan vårdgivare och vårdtagare, mellan apotekspersonal och kund? Här behövs forskning men också beskrivningar av hälso-mötenas anatomi och fysiologi, deras dynamik och kinetik.
Vård- och apoteksprofessionerna tycks tyvärr än så länge ha en bit kvar till att tillgodose behoven hos klichébilden av den nya patienten som målas upp. Det är i alla fall intrycket jag får efter att ha bläddrat i en nyutkommen bok (Ulrika Josefssons Patienters användning av internet, Studentlitteratur 2011) och ett par aktuella studier. Josefsson konstaterar att nätanvändningen påverkas av många faktorer, vilket ställer stora krav på hälso- och sjukvårdsprofessionen att möta olika patienters individuella behov av både generell och specifik information.
Josefsson kunde lagt till apotekspersonalen också. I en studie från Sydneyuniversitetet, Australien, från 2010 tillfrågades omkring 1?000 apotekare hur de använde internet. Endast omkring var femte svarade, och resultaten var nedslående. Personalen hade svårt att navigera i nätets hälsoinformation. Författarna till studien efterlyser utbildning i nätnavigering eller vad man kallar »online information literacy« i analogi med begreppet »health literacy«, alltså förmågan att förvärva, förstå och använda information om hälsa.
Det bådar därför inte gott att den svenska apotekspersonalen tycks ha svårt att synliggöra sig i det svenska samhället om man får tro en i dagarna vetenskapligt publicerad mediestudie från Uppsala universitet av Jenny Rubensdotter Carlsson och medarbetare.
Studiematerialet var 139 artiklar om apotekspersonal i ett antal svenska tidningar och tidskrifter oktober 2005-oktober 2008. Resultatet var att apoteks-professionerna inte märks så tydligt i samhällsdebatten, och att de själva är besvikna på detta. Men, skriver författarna, det fina med denna relativa anonymitet är att apotekspersonalen nu har chansen att offensivt och proaktivt påverka den offentliga bilden av professionen och därmed sin ställning i samhället. I den vevan får man hoppas att den mångomtalade Patient 2.0 kommer att motsvaras av en Apotekare 2.0 som inte bara kan läkemedel och expediering på sina fem fingrar utan som också hittar bland nätets läkemedels-information som i sin egen rockficka.
