Trattkantarellerna står tätt i den värmländska björnmossan och skogen doftar starkt. Höstsolen strilar ner genom trädkronorna när vi går hemåt med fulla korgar. Fräser svampen i smör tillsammans med gul lök, spetsar med lite japansk soja och en skvätt cognac och avslutar med grädde.
När vi njuter av soppan och en bit hembakat surdegsbröd tänker jag på vad av en av Apotekarsocietetens mest prominenta medlemmar – och tillika värmlänning– en gång sa om just svamp: »Nä se söpp, det äter jag inte för di molekylera liknar inget annat ätbart.«
Den som fällde den överraskande kommentaren var ingen mindre än Lars Nilsson, pensionerad apotekare, passionerad trädgårdsodlare och långdistanscyklist. Han må ha ett märkligt förhållande till läckra matsvampar, men när det gäller läkemedel finns det ingen jag litar mer på. Sist vi råkades fick han mig att byta ut acetylsalicylsyran mot paracetamol – bara så där: »Finns inget bättre mot akut smärta, sir du.«
Nyligen publicerade Cochraneinstitutet en studie som bekräftar att min gamla Magnecyl är rätt värdelös mot huvudvärken och artrosen i fotlederna. Allra effektivast är kombinationen paracetamol och ibuprofen.
Jag är inget fan av värktabletter, men när ryggen gör så ont att jag får rulla ur sängen händer det att jag tar en för att överhuvudtaget få på mig joggingskorna. I längden är det nämligen bara stretching och raska promenader eller löprundor som hjälper mot det onda.
För inte länge sedan ordinerade doktorn vila till ryggpatienter. Idag vet de flesta läkare och sjuksköterskor inom primärvården att motion kan göra underverk med värkande kroppar.
Inom åldringsvården är det sämre ställt när det gäller smärtlindring. Att hamna på ett äldreboende där en ny doktor tittar förbi en gång i månaden är inget jag ser fram emot. Systemet gör att pillerburk läggs till pillerburk och ingen tar ansvar för helheten. Fler än en tredjedel av alla över 75 år får läkemedel som är direkt olämpliga. »Rena rama fullskaleexperimentet«, som mitt värmländska orakel brukar säga.
På senare år har ändå problemen med övermedicinering av äldre uppmärksammats både i nyhetsrapporteringen och av tillsynsmyndigheter och resulterat i särskilda projekt, som till exempel läkemedelsgenomgångar. Allt fler förskrivare får tillgång till IT-system som varnar för olämpliga kombinationer och läkemedel som kan vara direkt farliga för gamla människor.
Med den vanliga massmedielogiken kan inte motsatt problem uppmärksammas samtidigt, nämligen underbehandlingen av äldres smärta. Nyligen berättade en erfaren sjuksköterska om hur hennes 85-åriga pappa som fick tiodubbla dosen morfinpreparat när han kom hem från en kortare tids sjukhusvistelse. »Den tiden är gudskelov förbi när vi gav smärtstillande efter schema, men sjukvården verkar ha en bit kvar till optimal smärtlindring av gamla.«
Alla 85-åringar kan dessvärre inte sköta sin egen medicinering mot smärta. Många kan inte ens berätta var, hur och när de har ont. Om du drabbas av demens eller får en stroke innebär det dessutom ökad risk för andra sjukdomar och åkommor som gör ont. Förlamade kroppsdelar börjar värka förr eller senare och dementa får oftare ont i munhålan och smärtsamma liggsår.
Att utplåna allt mänskligt lidande är en utopi men visst kan vi hjälpas åt att minska det. Tänk till när du ser din gamla mamma eller patient vandra ordlöst fram och åter i korridoren eller banka i bordet och matvägra. Det kan faktiskt vara artros, skavande tandprotes, tarmcancer, huvudvärk…
Själv har jag trappat upp mitt förebyggande självhjälpsprogram: Jag joggar fyra kilometer i lugn takt varje morgon i stället för varannan.
