En av Ivan Östholms vänner flög för tiotalet år sedan till Visby med frun för att fira sin 70-årsdag.
Det blev en mardrömsresa. En morgon hittade hustrun sin make medvetslös på badrumsgolvet i en pöl av uppkräkt mörkt blod.
Efter ambulanstransport till sjukhus fick mannen bland annat intravenöst Losec. Han återhämtade sig och efter tre veckors behandling med Loseckapslar var hans magsår läkta. En operation hade blivit mångdubbelt dyrare, besvärligare och mer riskfylld.
Ivan Östholm berättar historien när vi samtalar om hur viktiga innovationer belönas, eller snarare inte belönas, i svenskt samhälls- och näringsliv. Han ser berättelsens lyckliga utgång som en personlig belöning, liksom andra solskenshistorier där ?hans? läkemedel haft en huvudroll. Det finns många sådana.
Har du själv blivit tillräckligt belönad?
? Ja, absolut. En typ av belöning är arbetsglädjen som jag upplevt, och uppskattningen jag fått från mina medarbetare. Sedan är jag nog den ende som fått IVA:s guldmedalj utan att själv ha gjort något. Jag har ju bara stimulerat andra att göra saker, säger han.
? Men det är ett stort problem att det idag inte finns ekonomiska incitament för att skapa de radikala innovationer som Sverige så väl behöver för att öka välståndet och välfärden. Däremot är de högsta cheferna duktiga på att belöna sig själva.
Morfar grundlurad
Han hämtar ett nästan skrämmande exempel på hur belöningssystem saknats från de egna släktleden. Ivan Östholms morfar arbetade som ung på Tumba bruk, som tillverkade papperet till Riksbankens sedlar. Han fick en idé om hur man skulle kunna framställa ett svårförfalskat sedelpapper. Med speciella verktyg lyckades han skapa bilder i papperet ? vattenstämplar.
Efter att ha demonstrerat uppfinningen för brukspatronen fick han i finaste söndagskostymen följa med denne med tåg till Stockholm. Vid ankomsten fick han ta riksbankschefen i hand, ett korthugget tack från denne och kaffe med bulle och kaka. Sedan fick han ta tåget tillbaka till bruket och börja jobba igen.
Han hade hoppats på att få en belöning som räckte till äldste sonens utbildning till folkskollärarseminariet, men det kom inte på tal.
? Det här bör ha varit kring år 1900, men tyvärr är situationen inte mycket bättre idag, säger Ivan Östholm.
Från tre dagar till tre år
En annan av hans berättelser visar med all tydlighet hur läkemedelsutvecklingens villkor förändrats. När han varit anställd på Hässle i tre månader 1954 blev han inkallad till dåvarande vd:n Tore Norlander. Den bekymrade chefen ondgjorde sig över det saktfärdiga arbetet; ?innan du kom hit tog det minsann inte mer än tre dagar innan laboratoriechefen hade ett preparat klart för registrering, efter att jag gett honom en komposition till sammansättningen?.
När Ivan Östholm själv något årtionde senare frågade en forskningsledare hur ett projekt avlöpte fick han svaret: ?Det är för tidigt att säga, vi har ju bara hållit på i tre år?.
Viljestark och obekväm
När Läkemedelsvärlden träffar Ivan Östholm i bostaden nära Götaplatsen i Göteborg bubblar han av anekdoter från yrkes- och privatlivet, skarpa samtidsreflektioner och genomtänkta ståndpunkter. Ett möte med den förre forskningschefen, nu 87, visar sig vara den perfekta medicinen mot ångest över att åldras. Jag får under några timmar klarsynta inblickar i Astrakoncernens historia som får mig vilja skriva flera andra berättelser.
Ivan Östholm är den viljestarke och obekväme forskartypen som uppenbart inte alltid dragit jämnt med de mer kommersiellt funtade inom sitt företag.
? Det var framför allt kampen för en god etik och rimliga belöningar till medarbetarna för deras unika insatser som gjorde att jag uppfattades som besvärlig på vissa håll, säger han.
God etik nyckel till framgång
Ivan Östholm har funderat en hel del på möjliga förklaringar till Astras med- och motgångar. Enligt hans analys har de största innovationerna kommit till under de perioder när ett etiskt tänkande snarare än ett strikt företagsekonomiskt synsätt genomsyrat Hässle och sedermera Astra.
Enligt Ivan Östholm stod etiken som högst i kurs under Hässles uppbyggnadsfas 1904-1942 under apotekaren Paul Nordström, och under den kreativa Astra-perioden 1954-1985 då Sven-Arne Norlindh och Kjell Holmquist ledde företaget.
När Ivan Östholm anställdes på företaget 1954 ville han avföra några projekt som han tyckte var oetiska från dagordningen, men det gick inget vidare. ?Etiken får ingalunda gå före ekonomin? var beskedet från högsta ort.
På hösten samma år tog dock Norlindh över som vd för Hässle. Han och efterträdaren Holmquist bidrog till att en för branschen unik etisk standard togs fram.
? I första hand handlade det om att vi ville att produkterna skulle vara bättre än de som redan fanns på marknaden, och att de skulle ha god dokumentation som bevisade deras värde. Vi skulle också ärligt informera om våra läkemedels rätta användning i sjukvården. För att nå dessa mål skulle vi sträva efter god lönsamhet, men detta var inte ett mål i sig, utan ett medel för att trygga företagets framtid och skaffa medel för att nå de övergripande målen som vi enats om, berättar Ivan Östholm.
Självaste FDA-chefen, Carl Lewenthal, framhöll vid en konferens 1977 Hässle som ett unikt gott föredöme i ett etiskt perspektiv, och WHO använde en registreringsansökan från Hässle som läromedel vid utbildningen av 18 länders myndighetsrepresentanter med ansvar för läkemedelskontroll.
Viktig signal
Hässles glansdagar är anmärkningsvärda i det hittills ganska innovationsfattiga 2000-talets backspegel. Duretter-principen och globala storsäljare som Seloken Zoc, Aptin, Plendil och Losec togs alla fram vid en liten svensk forskningsenhet under förhållandevis kort tid.
Ivan Östholm utvecklade verksamheten från en liten enhet med ett par anställda till en resultatorienterad organisation som genom lagarbete tog fram en lång rad nya originalläkemedel.
Han menar att det etiska förhållningssättet, tillsammans med en sällsynt lyckad personalsammansättning och en del tur, var en stor framgångsfaktor.
? De etiska målen var enormt viktiga för att vi skulle kunna anställa och behålla kvalificerade forskare och annan personal, säger Ivan Östholm.
Den etiska koden testades 1972 när Hässle tagit fram en halstablett, Trimin, som var tänkt att konkurrera ut Ferrosans dåvarande storsäljare. I teorin hade den en bättre bakteriedödande effekt än konkurrentprodukten och flera andra fördelar.
Det kliniska värdet visade sig dock svårt att bevisa i praktiken och produkten skrotades.
? Det här var en jätteviktig signal till organisationen om att man menade allvar med talet om etiska mål. Det spred en positiv stämning och vi klarade budgeten galant ändå. Det visade sig att den höga etiken lönade sig, säger Ivan Östholm.