BLOGG. ”Hållbarhet” hade förmodligen varit det dominerande temat om Almedalen blivit av i år. Det finns väl inget företag eller organisation som inte vill berätta om hur miljövänliga och hållbara just de är? Som kund och konsument är det dock ofta svårt att få en tydlig bild av de konkreta resultaten av hållbarhetsarbetet. Inte minst när det gäller läkemedel där transparensen är ytterst begränsad.
Ni som är verksamma inom läkemedelsområdet har kanske noterat att Läkemedelsindustriföreningen (Lif) fått en ny profil. Grön så klart. Det är naturligtvis ingen slump. Som bransch måste man visa att man tar klimathotet på allvar.
Lif:s film behöver en uppföljare
I en 45 sekunder lång film som sprids på sociala medier, berättar också Lif om sitt hållbarhetsarbete. Hur läkemedelsindustrin ”arbetar med FN:s globala hållbarhetsmål” – ”i allt från forskning och produktion till distribution och trygg läkemedelsanvändning”. Allt för att bidra till bättre folkhälsa och en ”hållbar utveckling i samhället”.
Där slutar filmen. Delen om HUR man gör det finns inte med. Och då tänker jag främst på delen om den hållbara produktionen av läkemedel.
Som Läkemedelsvärlden upprepade gånger rapporterat sker stora utsläpp av aktiva substanser, inte minst antibiotika, vid tillverkning av läkemedel. Detta har mätts av forskare vid flera tillfällen i bland annat Indien, där en stor del av den globala läkemedelstillverkningen sker.
Men trots larmrapporter om hot-spots för antibiotikaresistens och att boende nedströms tillverkningsanläggningarna i Hyderabad i Indien lider av svåra hälsoproblem, får sin odlingsmark förgiftad och vars djur dör, sker inga förbättringar. Samma typer av utsläpp som forskaren Joakim Larsson vid Sahlgrenska akademin rapporterade om redan 2007 är fortfarande vardag. Då är det inte bara lite magstarkt att med ett grönt bildspråk och språkligt snömos framställa sin bransch som en fanbärare av en ”hållbar utveckling i samhället”.
Alla vill se ökad transparens
Jag är dock inte alldeles världsfrånvänd. Jag inser att en nationell branschorganisation inte på egen hand kan lösa den globala läkemedelsindustrins mindre miljövänliga produktion. Men här har branschorganisationen satt sig på lite väl höga hållbarhetshästar.
För en tid sedan modererade jag ett möte arrangerat av Kunskapscentrum för läkemedel i miljön vid Läkemedelsverket. Temat var ”Miljökriterier för läkemedelssubstanser – nuläge och ökad samverkan”. Det var inte första gången jag modererade ett möte på liknande tema. Denna gång medverkade dock fler representanter för forskning, myndigheter, upphandlande regioner och så vidare.
När det var dags att sammanfatta dagen var det ett par saker som stack ut. En var att samtliga inblandade, förutom industrin själv, tycker att det är ett problem att transparensen om var ett läkemedel tillverkas är så låg. Utan kunskap om var något produceras är det svårt att kontrollera hur det produceras.
En annan var att man behöver mer information från industrin om själva utsläppen och vilken miljöbelastning de utgör. Den som producerar en vara och där produktionen medför utsläpp i naturen bör rimligen ha den kunskapen – och ansvaret att använda den.
Industrin själv beskriver sig ofta som att de verkar i en ”unik” bransch. Det är det många branschorganisationer som hävdar – att just deras område är så väsensskilt mot andras. Till viss del stämmer det på läkemedel. Det är inte vilken vara som helst. Som konsument kan du inte lika enkelt välja bort läkemedel som till exempel en t-shirt om du vill bidra till minskade utsläpp. Du kan inte ens välja ett annat, kanske mer miljövänligt varumärke, eftersom den informationen inte finns tillgänglig. Kanske finns inte ens sådana alternativ.
Extra stort ansvar på industrin
Just därför vilar ett extra stort ansvar på läkemedelsindustrin själv att säkerställa att de varor som visserligen räddar liv och bidrar till bättre hälsa (men som man också tjänar stora pengar på) framställs på ett sätt som inte skadar miljö eller människor. Här finns det en hel del övrigt att önska.
Det här är inte första bloggen jag skriver om det här ämnet. Men jag blir både frustrerad och provocerad när tiden går och utsläppen består. Fina ord, grönt formspråk och fluffigt hållbarhetsbudskap bromsar varken utvecklingen av antibiotikaresistens eller ger bönderna i Indien ett drägligt liv. Därför ser jag fram emot del två i Lif:s hållbarhetsfilm, med tydligt uppsatta gränsvärden för utsläpp och åtgärder för att nå dem.
