Bioteknologin har gått framåt med stormsteg de senaste åren, och hela det mänskliga genomet har avkodats. Optimismen har varit stor på hela det medicinska området.
? När de här nya insikterna kom fäste man orealistiska förväntningar vid dem, framför allt när det gäller tiden för att omsätta tekniken i färdiga resultat, säger Gunnar Alvan, generaldirektör för Läkemedelsverket.
? Man borde tänka på analogin med att bestiga ett berg. När man kommit upp på det man trodde var toppen ser man att det var en till topp efter den, och en till efter den. Men lika fel som det är att förvänta sig underverk är det att dödförklara de nya teknikerna.
Trasslig ritning
När Hugo-projektet och Celera Genomics gemensamt proklamerade att det mänskliga genomet var avkodat gav det upphov till stor uppmärksamhet. Ett enormt arbete låg bakom att göra byggritningen till människan tillgänglig. Förhoppningen var att detta skulle ge detaljerad kunskap om hur olika sjukdomar fungerar och hur de skulle kunna botas. Det är den här tanken som lett till den ständigt återkommande tidningsrubriken ?Forskare hittar genen för??
Men ritningen var inte särskilt begriplig. De cirka 30 000 gener som nu är kända kodar för ett ännu större antal proteiner. En gen kan nämligen ge upphov till flera olika proteiner genom olika modifieringsmekanismer. Och många av proteinerna har till uppgift att påverka produktionen av andra proteiner i ett intrikat samspel som forskarna förstår mycket lite av.
? Här underskattade man avståndet mellan att känna till en gen, att förstå patofysiologin och att ha en behandling. Journalistkåren har också hjälpt till att skapa överdrivna förhoppningar, säger Gunnar Alvan.
Molekylärt prickskytte
? Många företag som hoppat på utvecklingen de senaste åren har sagt att de hittat molekylen som ger astma, och så vidare. De har haft fel. Man måste undersöka stora material för att hitta måltavlorna. Här har Sverige bra förutsättningar, säger Sune Rosell, entreprenör i bioteknikbranschen.
1998 var Sune Rosell med och startade Uman Genomics, där han fortfarande sitter i styrelsen. Företagets affärsidé är att med hjälp av de omfattande biobanker och den välordnade sjukdomsstatistik som finns i Sverige hitta de gener som verkligen är viktiga för olika sjukdomar. Därigenom kan man räkna ut vilka proteiner som bör blockeras eller stimuleras för att bota patienter. Dessa proteiner kallas för targets eller målmolekyler.
Att känna till en målmolekyl är ändå bara ett litet steg på vägen mot ett färdigt läkemedel. De stora läkemedelsbolagen har investerat miljarder i avdelningar där man letar efter lämpliga substanser. Dels undersöker man med extremt snabba datorer hur kandidatsubstanser kan tänkas reagera med målmolekylen. Dels har man automatiserade laboratorier där man kan testa tusentals substanser åt gången, så kallad high-throughput screening. De stora investeringarna har hittills inte lett till någon ökad takt i läkemedelsutvecklingen.
? Kartläggningen av genomet ger en massa targets, men det måste ju värderas om de är lämpliga. Den processen har inte inletts riktigt, säger Sune Rosell.
Kartläggningen av genomet har också gett ökade förhoppningar på genterapi (se LMV 12/02). Vid genterapi för man tillfälligt eller permanent in en ny gen i patientens celler. Det kan vara en blodfaktor vid hemofili eller en tillväxtfaktor som ger nya blodkärl vid ischemi. Genterapi har kommit långt i djurförsök, och några enstaka tillämpningar närmar sig klinisk användning. Men tekniken är fortfarande långt ifrån att kunna ge något paradigmskifte i branschen. De experter Läkemedelsvärlden talat med tvivlar över huvud taget på att de tekniska framstegen kommer att leda till någon revolution.
? Jag tror att den nya forskningen kommer att ge nya läkemedel av den gamla typen, säger Sune Rosell.
Kontroversiell forskning
Stamcellsforskningen har varit mycket omskriven i medierna, dels på grund av de stora möjligheterna, dels på grund av de etiska problemen med embryonala stamceller och terapeutisk kloning. Embryonala stamceller tas från överblivna embryon efter konstgjord befruktning. De kan utvecklas till alla celltyper som finns i den vuxna kroppen. Förhoppningsvis ska de kunna återställa funktioner hos sjuka och till och med kunna bilda helt nya organ. I Sverige är forskning på embryon inte särskilt kontroversiellt, men situationen är helt annorlunda i flera andra europeiska länder och i USA, vilket bromsar utvecklingen.
Även i den vuxna kroppen finns stamceller, om än med mer begränsade utvecklingsmöjligheter. Adulta stamceller har använts i flera årtionden vid benmärgstransplantation. Tekniken förfinas gradvis, men någon revolutionerande utveckling är inte att vänta inom de närmaste åren.
Dyra antikroppar
Ett stort framsteg inom behandlingen av ledgångsreumatism har varit TNF-alfa-hämmarna. Det finns två sådana preparat på marknaden, och fler på väg. De är stora molekyler som måste injiceras. Den här typen av preparat, som liknar kroppens egna molekyler, kallas biologiska läkemedel. De är mycket specifika, och de som finns hittills har varit relativt väl tolererade. En ytterligare förbättring är nu möjlig genom antikroppar som till hundra procent liknar de mänskliga, trots att de tillverkas av djurceller.
? Många talar om att humaniserade antikroppar är så mycket bättre, men det är jag inte så säker på. Vad många glömmer bort är att de, precis som vanliga läkemedel, även kommer ha biverkningar. Varje molekyl som tagits fram för att ha en biologisk effekt för med sig risker och måste testas som ett läkemedel, säger Eugen Steiner, riskkapitalist och vd för Creative Peptides.
? Jag tror fortfarande att lågmolekylära läkemedel till syvende och sist är enklare att jobba med. Jag kan tänka mig först en trend av biologiska läkemedel, sedan en trend igen med lågmolekylära, när vi förstår grunden bättre.
Eugen Steiner ser ett övergripande problem med alla de nya forskningsuppslagen.
? Om allt det här ska forskas fram kommer det ju att kosta. Hur ska det betalas? Redan i dag prioriterar vi mycket i sjukvården.
Olönsamma skillnader
Alla de stora läkemedelsföretagen forskar inom farmakogenetik; hur genetiska skillnader ger olika reaktioner på läkemedel. Det mest välundersökta spåret är de olika leverenzymer som bryter ner läkemedel. Olika varianter av ett enzym kan göra att en patient behöver större dos eller inte alls tål ett visst läkemedel. En mindre undersökt skillnad är de olika varianter av målmolekylerna som finns. Här har forskningen långt kvar att gå, eftersom området är så mycket större och effekterna svårare att mäta.
Redan i dag används farmakogenetiken kliniskt inom bland annat psykiatrin, och Eugen Steiner tror att det kan bli stort inom några år. Men man får inte glömma att effekten av ett läkemedel beror på så mycket mer än leverenzymer: ålder, vikt, kön med mera.
? Att ta pillret och se effekten och mäta koncentrationen i blodet är fortfarande bättre, säger Eugen Steiner, som doktorerade med Gunnar Alvan som handledare på den sortens forskning.
En av dem som forskar inom farmakogenetik är Anders Rane, professor i klinisk farmakologi på Karolinska Institutet vid Huddinge universitetssjukhus. Han berättar att många äldre läkare inte är förtrogna med tekniken och att det fördröjer införandet. Men det är inte bara läkarkåren som bromsar.
? Det kommer då och då ett läkemedel där man rekommenderar en genanalys. Men läkemedelsföretagen vill undvika det för att det blir svårare att sälja.
? Det här har inte undersökts ordentligt. Över hälften av de läkemedel vi använder är mindre än tio år gamla. Farmakogenetiken är ofta något som analyseras av forskargrupper efter att ett läkemedel har lanserats.
Anders Rane ser positivt på framtiden men påpekar att de nya produkterna måste föra med sig verkliga förbättringar.
? Är det värt priset? Om man ska ta sig från en punkt till en annan kan man fråga sig om man behöver åka Rolls Royce eller om det räcker med en rostig Folka.