DEBATT. “Apoteket hjärtat har sedan flera år haft ett miljömärkningssystem som nu hela branschen, via Sveriges apoteksförening, vill adoptera (se artikel i Läkemedelsvärlden). Viljan att göra gott är stor, men tyvärr riskerar märkningen att bli både missledande för kunderna och missriktad genom att den belönar annat än just dokumenterat låga utsläpp.
Grunden till problemet ligger i att ingen vet vilka läkemedelsprodukter som tillverkas på ett miljömässigt juste sätt, och vilka företag som i stället förlitar sig på en miljömässigt undermålig produktionskedja. Många, särskilt forskande läkemedelsföretag, har sedan länge en hög svansföring kring sitt miljöarbete. Inte minst via intresseföreningar såsom Pharmaceutical supply chain initiative och AMR alliance, och många producerar också olika varianter av hållbarhetsrapporter. Men en granskning av världens ledande antibiotikaproducenter, gjord av Access to medicines foundation så sent som i år, visar att inget företag öppet redovisar var de tillverkar sina aktiva substanser (vilket skulle möjliggöra granskning av utsläpp från tredje part). Inget företag redovisar heller hur stora utsläpp av aktiv substans de har.
Varför då? Kan det vara så att de fina orden i företagens miljöstrategier och rapporter – som är det som primärt utvärderas i det märksystem som de svenska apoteken nu vill införa – ofta stannar vid att vara just ”fina ord”? Om de vore verklighet och realiserades i form av acceptabla utsläpp – varför vågar då inte företagen vara mer öppna? Att oberoende universitetsforskare gång på gång rapporterar om höga utsläpp från tillverkningen tyder på motsatsen. Senast i raden är en studie från Schweiz 2020 som visar på betydande utsläpp från läkemedelstillverkning – i ett västland som kanske har världens bästa rykte kring hög ytvattenkvalitet!
Blandar två riskbilder i samma märkning
Ett annat problem är att apoteksföreningen rör ihop två riskbilder i samma märkningsinitiativ. Den ena riskbilden handlar om att rester av de läkemedel vi använder passerar våra reningsverk för att sedan riskera att påverka till exempel fisk i miljön. Det gäller särskilt vissa substanser såsom etinylöstradiol och diklofenak. För denna typ av risk spelar det ingen roll vilket företag som tillverkat produkten eller vilket miljöarbete företaget har. Här är alla produkter med samma substans, dos och administrationsväg likvärdiga!
Kundens eventuella möjlighet att påverka handlar i detta fall därför främst om att välja läkemedel med en aktiv substans som är mindre miljöfarlig än en annan (eller möjligen avstå från läkemedel). En sådan jämförande bedömning av substanser är ofta svår att göra även för experter. Dessutom är olika substanser sällan helt medicinskt likvärdiga. Det krävs därför kunskap och ofta individuella bedömningar om ifall en kund/patient skulle kunna använda en annan aktiv substans utan ökad risk för sämre effekt eller fler biverkningar. En sådan miljömärkning är därför inte helt okomplicerad att införa.
Den andra riskbilden handlar om utsläpp från tillverkning. Då halterna i miljön kan bli väldigt mycket högre vid utsläpp från tillverkning jämfört med från användning, så skulle nästan vilken aktiv substans som helst kunna utgöra en risk vid produktionssteget. Den avgörande punkten är här hur mycket företagen släpper ut vid tillverkningen, vilket säkert varierar dramatiskt även mellan produkter med samma aktiva substans.
Här skulle kunder kunna göra stor skillnad om de kunde välja produkter vars tillverkning sker utan stora utsläpp. I en valsituation mellan medicinskt helt likvärdiga alternativ (olika tillverkare men samma substans, dos och administrationssätt) behöver varken kund, förskrivare eller apotekspersonal då göra några medicinska avvägningar eller kompromisser.
Fokusera på minskade produktionsutsläpp
Miljömärkning kring risker kopplade till användning respektive produktion har således helt olika förutsättningar. Det finns dessutom ett betydande värde i att kunna premiera utsläppskontroll vid tillverkning även av substanser som är kopplade till miljörisk vid användning. Att kombinera dessa båda risker i ett märksystem är därför problematiskt. Vid märkning som i stället tydligt fokuserar på att minska produktionsutsläpp så kan äpplen jämföras med äpplen (samma substanser), kundens/patientens hälsa riskeras aldrig och systemet skulle kunna ha stor relevans för många fler läkemedel.
En typisk apotekskund lär sannolikt ha en begränsad uppfattning om vad en miljömärkning av läkemedel innebär. Utöver att en produkt som märks som bra miljöval inte skall kunna vara sämre ur medicinsk synpunkt, så borde märkningen utgöra en åtminstone rimlig garanti för att tillverkningen sker på ett miljömässigt okej sätt. Det system som föreslås nu kommer inte att kunna ge några sådana garantier, eller ens fungera som en särskilt effektiv morot för företagen.
Om man i stället genom miljömärkning premierade full transparens kring företagens produktionskedjor och utsläppsnivåer, något som en massiv majoritet i Europaparlamentet står bakom, skulle man belöna viktigare åtgärder än de strategier och rapporter som oftast handlar om något helt annat än själva utsläppen. I dagsläget skulle det dock bli glest med svanar, blommor, hjärtan eller vad man nu väljer i hyllorna. Men bättre det än att invagga kunderna i en falsk trygghet att de köper något som är säkert för miljön.”
Joakim Larsson, professor i miljöfarmakologi och föreståndare för Centrum för antibiotikaresistensforskning vid Göteborgs universitet
