DEBATT. Ensamhet som ohälsoorsak har kommit på dagordningen under senare år. Vilka risker medför den och vad man kan göra åt den? Professor Peter Strang beskriver i sin bok ”Att höra till – om ensamhet och gemenskap” riskerna så här: Långvarig ofrivillig ensamhet innebär att man lever i en kronisk lågintensiv stress med långvarigt påslag av stresshormoner, som kan ge högt blodtryck och inflammation i kroppen, vilket i sin tur ökar risken för sjukdomar som hjärtinfarkt, stroke och demens samt ger högre risk för depression.

Även regeringen har sett allvarligt på ensamhet hos årsrika människor och därför satsat mer än 100 miljoner på civilsamhället för att åtgärda problemet. Det har varit en utmaning inte minst under pandemin då människor 70+ uppmanades isolera sig och besöksförbud rådde i äldreboenden. Det framgår av alla de mail jag fått under pandemin om isoleringens negativa effekter med den ensamhet den skapade.

Det går dock ännu inte att dra några säkra slutsatser om covid-19-isoleringens hälsomässiga effekter enligt Folkhälsomyndighetens uppföljning ”Ensamhet och hälsa under covid-19-pandemin hos personer över 70 år”.

Allt fler äldre får antidepressiva

Ökningen av förskrivningen av antidepressiva läkemedel till årsrika personer startade i vart fall redan före pandemin. Jag har fått tillgång till siffror för perioden 2017–2020 från Socialstyrelsens statistikdatabas för läkemedel. Antalet män per 1000 invånare i åldersgruppen 65–69 år som erhöll antidepressiva år 2020 uppgick till 91,24. Motsvarande siffra för kvinnor var 158,55.

Högre upp i åldrarna stiger siffrorna och för 85+ är siffran för män 232,22 och för kvinnor 340,70 per 1000 invånare. Det innebär att var fjärde man och var tredje kvinna som var 85 år och äldre fick antidepressiva som behandling under 2020. Ser man till totalsiffrorna för åren 2017–2020 så är de för gruppen 85+ per 1000 invånare 290,70 (2017), 292,75 (2018), 301,99 (2019) och 301,84 (2020). Det har alltså skett en ökning under denna fyraårsperiod, utan någon tydlig koppling till pandemin.

Det finns all anledning att reagera på att så många årsrika personer behandlas med antidepressiva. Detta med tanke på att dokumentationen för läkemedlens effekter i den här generationen är otillräcklig. Varför skrivs medlen ut? Hur följs behandlingen upp? Jag anser att det är viktigt att genomföra studier om vad som ligger bakom förskrivningen eftersom vi har så bristfällig kunskap om hur behandlingen påverkar årsrika personer.

Kunskapsunderlaget är bristfälligt

Bland huvudbudskapen i Läkemedelsverkets behandlingsrekommendationer vid depression finner jag konstaterandet att gruppen 65+ är heterogen, att depression hos äldre är vanligt och att det är ett allvarligt sjukdomstillstånd som sänker livskvalitet och ökar självmordsrisken. Samtidigt är kännedomen om behandlingsstrategier för de äldsta patienterna bristfällig. Ett grundläggande problem är att det inte finns tillräcklig kunskap om vilka äldre deprimerade patienter som svarar snabbast, bäst eller inte alls på de olika antidepressiva läkemedlen. I brist på vetenskapligt underlag sägs i behandlingsrekommendationerna att samma behandlingsstrategier som för övriga vuxna även bör tillämpas för den äldre patienten. Dock  med hänsyn tagen till samsjuklighet, njurfunktion och övriga läkemedel.

Även Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, SBU, SBU har tagit upp frågan om behandling av depression hos äldre. SBU konstaterar i ”Behandling av depressionssjukdomar – äldre” att nytta och risk med depressionsbehandling är otillräckligt studerad för sköra äldre över 65 års ålder. Det behövs mer kunskap om hur depressionsbehandling ska anpassas till dessa individers behov. I väntan på det är det, enligt SBU, särskilt viktigt att följa upp behandlingsresultatet noggrant och ompröva behandlingsstrategin om patienten inte tillfrisknar.

EMA måste kräva bättre dokumentation

Vi har alltså att göra med en vanlig behandling av depression hos årsrika patienter som bygger på bristfälligt underlag och som dessutom inte är riskfri. Listan på biverkningar är lång. Här vill jag särskilt lyfta fram en risk för årsrika, nämligen risken för fallskador som kommit i fokus bland annat genom ett aktuellt riksdagsbeslut om framtagandet av strategi mot fallskador.

Jag vill tillägga att EU:s läkemedelsmyndighet EMA vid möten där jag deltagit har konstaterat att en rad läkemedel, däribland antidepressiva, är otillräckligt utprövade bland äldre. De kliniska prövningarnas åldersgränser har legat under de åldrar där förskrivningen är som mest omfattande. EMA har uttalat att dokumentationen av värdet av läkemedel för årsrika patienter behöver bli bättre.

Jag hoppas EMA gör verklighet av att kräva det. Om inte ser jag det som ren och skär åldersdiskriminering. Årsrika patienter är liksom yngre värda evidensbaserad läkemedelsbehandling.

Barbro Westerholm, professor em., riksdagsledamot (L)