Uppmaningen användes internt inom valorganisationen för att alla som kampanjade för den demokratiske kandidaten skulle minnas vilka frågor det var viktigt att fokusera på för att kunna slå den sittande presidenten George Bush den äldre. Kan det vara så att Clintons slogan numera används inom de svenska landstingen?
Det känns inte helt otänkbart att affischer med ?It?s about the economy, stupid!? suttit uppe på kontoren hos diverse landstingspotentater och läkemedelskommittémedlemmar (i den mån de nu är olika personer) över hela Sverige under de senaste åren. Frågan är hur detta påverkat den svenska vårdkvaliteten? Hur har andelen skånska patienter som når målblodtryck påverkats av kommitténs rekommendationer? Hur många fler (eller färre) stockholmare blev smärtfria när kommittén rekommenderade ett NSAID framför ett annat? Vad händer med concordance när ett astmapreparat tas bort från rekommendationslistan? Är det någon som vet det?
Tyvärr är det inte det, vilket framstår som i det närmaste absurt. Hur kan man ge ekonomiskt grundade rekommendationer inom sjukvården när man inte har några verktyg för att mäta hur effekterna blir (annat än i kronor och ören)? Finns det något hittills okänt samband (åtminstone utanför kommittéernas sammanträdesrum) mellan en patients hälsa och kostnaden för hans/hennes läkemedel?
Ser man bakåt är det svårt att konstatera något annat än att detta är vansinnigt, men det är sällan konstruktivt att se bakåt.
Vad behöver då göras, förutom att få upp nya slogans hos landstingspotentaterna? Till att börja med behöver vi baslinjer. Vi måste hitta mått på behandlingsresultat som vi är överens om och som vi kan mäta resultaten mot när vi gör rekommendationsförändringar. Jag kan höra medan jag skriver detta hur den vetenskapliga delen av läsekretsen protesterar och kommer med invändningar kring hur svårt detta är, men om vi nu tar ett andetag och funderar en sekund… Finns det något alternativ?
Kan vi fortsätta att mäta framgång inom den svenska vården i kronor och ören?
Den andra åtgärden vi måste ta tag i så snart som möjligt är att skapa transparens. Kvalitetsregister är INTE en angelägenhet enbart för Socialstyrelsen och de forskare som vill disputera på resultaten i dem. Kvalitetsregister måste primärt vara till för brukarna. Om vi skall få de informerade och medvetna patienter som står i det centrum vi beskriver i alla våra fina uttalanden måste vi ge dem insyn och verktyg att påverka. Är det kanske just detta som skall vara läkemedelskommittéernas huvuduppgift i framtiden? Finns det någon anledning till att vi skall ha ett trettiotal små samlingar som analyserar samma frågor, frågor som dessutom redan analyserats av expertis hos LFN?
Hälsoekonomiska analyser kan med fördel göras centralt, för att få ut rekommendationerna i verkligheten och mäta påverkan på vårdkvalitet behövs däremot lokal representation. Är det dags att omvärdera kommittéernas uppgifter? Om vi gör det så har jag ett mycket lämpligt mantra åt de nya krafter som skall ta över:
?It?s about the quality, stupid!? Glöm aldrig det.