Det kanske låter alarmistiskt, men initierade bedömare som jag talat med håller med om att vi sitter på en tickande bomb som få verkar vilja höra. Jag syftar på risken för allvarliga interaktionshändelser mellan främst naturläkemedel (men också annan komplementär- och alternativmedicin, KAM) och »vanliga« läkemedel och andra så kallade skolmedicinska behandlingar.
Enligt en undersökning år 2000 hade 38 procent av stockholmarna använt naturläkemedel, hälsokostpreparat och större doser vitaminer och mineraler senaste året. Var tredje hade samtidigt tagit receptbelagda läkemedel. En SIFO-undersökning i Stockholm samma år visade att bara 32 procent av patienter som provat KAM-metoder, bland annat naturläkemedel, berättar detta för läkaren. Sedan dessa har studier från flera länder visat på en ännu mer utbredd användning parad med bristande kunskaper och negativa attityder bland medicinsk personal och en rädsla bland patienter för att berätta vilka metoder man redan använder som en del av egenvården.
Att bemöta (potentiella) alternativanvändare negativt är inte bara inhumant och fördomsfullt. Det borde också betraktas som ett konstfel rent medicinskt. Förtroendefull samverkan ökar möjligheterna att uppnå samsyn med patienten. I en amerikansk studie av hiv-positiva kvinnor visades att följsamheten med högaktiv antiretroviral behandling var högre bland kvinnor som valde att berätta om att de använde KAM-metoder. Vad man som vård- eller apotekspersonal än må anse om evidensen bakom metoderna ifråga – och den varierar förstås – har patienterna/kunderna rätt att förvänta sig en välvilligt intresserad attityd till deras högst personliga val av behandlings-alternativ.
På en webbsida om biverkningar och interaktioner till allmänheten (som inte ändrats/granskats sedan den 25 januari 2006) skriver Läkemedelsverket om vikten att berätta för läkare eller annan förskrivare om man använder naturläkemedel eller traditionella växtbaserade läkemedel samtidigt med andra läkemedel, och att vårdpersonal ska vara uppmärksam på och aktivt ta reda på detta. Men lama uppmaningar på nätet räcker inte långt för att överbrygga stora attitydmässiga problem. Det är som att stoppa huvudet i sanden för att slippa höra den tickande bomben.
Diskussionen kring vissa interaktioner, till exempel med Johannesört, har visserligen varit ganska livlig i fackkretsar och återspeglas också på Läkemedelsverkets webbplats. Men det är bara en början. Det räcker inte utan man måste påbörja en större dialog utan förutfattade meningar.
Bristfällig information om interaktioner är förstås ett stort problem för vetenskapen och folkhälsan. Visserligen förbättras kunskapsunderlaget fortlöpande, men stora kunskapsluckor återstår, särskilt om vi också tar med effekter av vad vi äter i beräkningen.
Men att kommunikationen i frågan inte fungerar är minst lika viktigt. I USA har den federala myndigheten för komplementär- och alternativmedicin NCCAM (som ligger under National Institutes of Health) haft en omfattande kampanj, Time to Talk, för att stimulera till förutsättningslösa samtal kring detta. Men hos oss har myndigheter och andra aktörer varit anmärkningsvärt passiva. Det kan stå oss alla dyrt. Satsa på bättre utbildning för professionerna, inklusive attitydbe-arbetning. Och ge oss en
ordentlig kampanj. Rubrikförslag: ”Snacka samverkan!”
