Problemen med stora läkemedelsutsläpp från fabriker i lågkostnadsländer uppmärksammades första gången sommaren 2007. Då visade Joakim Larsson vid Göteborgs universitet att fabriker i Indien pumpar ut antibiotika och andra aktiva substanser rakt ut i avloppsvattnet. I det vatten som kom ut från ett reningsverk som renade vatten från 90 olika läkemedelsfabriker fanns bland annat nivåer av ett antibiotikum, ciprofloxacin, som var högre än den som finns i blodet på en patient som behandlas med medlet. Oron är stor för att utsläppen skadar de som bor i området, men också att de ska bidra till utvecklingen av antibiotikaresistens. Förra vintern visade Joakim Larsson att minst 70 produkter som säljs i Sverige kommer från de aktuella läkemedelsfabrikerna. Med anledning av rapporten fick Läkemedelsverket i uppdrag av regeringen att se över vilka möjligheter det finns att från svenskt håll komma åt miljöproblemen i Indien. Strax innan jul lämnade de rapporten till regeringen.
När den första forskningsrapporten kom avfärdades den som en engångsföreteelse, hur säkra är ni nu på att det här är ett problem?
– Jag tror inte längre någon är beredd på att chansa på att det här skulle vara en engångsföreteelse. Ska man arbeta utifrån ett försiktighetsperspektiv kan vi inte hålla på och leta upp alla fabriker i Indien och Kina för att få det säkerställt att det ser likadant ut på flera ställen. Det vi vet hittills är en allvarlig indikation som vi borde agera på.
Vad är den viktigaste åtgärden?
– Det viktigaste vi föreslår att regeringen ska arbeta vidare med är att få in miljökrav i dokumenten för Good manufacturing practice, GMP. Vi tror det är den bästa vägen eftersom det är ett regelverk som redan finns på plats. Det är lättare att ändra i det än att göra ett helt nytt. Sen är det ett europeiskt regelverk som faktiskt gör det möjligt att påverka fabrikerna i lågkostnadsländer eftersom de måste leva upp till GMP-standard för att få sälja läkemedel på den europeiska marknaden.
Vad är chanserna för att Sverige ska lyckas ändra GMP?
– Det är komplicerat att ändra sådana här regelverk. Men det finns två saker som gör att det faktiskt kan gå nu. Det första är att frågan om antibiotikaresistens fått sådan politisk tyngd det senaste halvåret. Eftersom det finns en överhängande risk att de här utsläppen allvarligt kan bidra till resistensutvecklingen så borde det finnas en plats för den här frågan i de internationella diskussionerna. Det andra är att läkemedelsfrågor precis flyttat från direktoratet för industri till direktoratet för hälsa inom EU-kommissionen, vilket borde ge bättre förutsättningar.
– Nu är det upp till den svenska regeringen att prioritera frågan och börja föra diskussioner med kommissionen eftersom det är de som formellt måste komma med ett nytt lagförslag. Det är även en stor fördel om även Göran Hägglund kan ta upp frågan på sina ministerrådsmöten.
I rapporten kritiserar ni också förmånssystemet och utbytesreformen från 2002 eftersom den satte allt fokus på prispress utan någon analys av vad det får för långsiktiga konsekvenser. Vad borde göras annorlunda där?
– När man satte igång med utbytessystemet fanns det ett enda mål och det var att sänka läkemedelsnotan, vilket man lyckats bra med. Men det har också gjort att läkemedelsföretagen enbart fokuserat på att få ner priset och inte på andra frågor som socialt ansvar, miljö och hållbar utveckling. Därför har de inte heller satsat på att ha koll på till exempel vilka reningssystem som fabrikerna använder.
– Nu måste man börja räkna på de långsiktiga kostnaderna av att ha stora produktioner i fabriker med så dåliga reningssystem, både för oss och för de människor som bor vid de här fabrikerna och blir sjuka. Det är först när vi har sådana siffror som vi kan mäta det mot de kortsiktiga vinster som vi gör tack vare den billiga produktionen.
Hur mycket dyrare skulle våra läkemedel bli om allt gjordes i fabriker som har bra miljöteknik och reningsverk?
– Det vet vi faktiskt inte alls. Det är därför det här förändringsarbetet måste ske i samarbete med industrin. Det finns ju egentligen bara en anledning till att läkemedelsföretagen valt att lägga sin produktion i de här länderna, och det är att det är så mycket billigare. Men det är möjligt att det inte blir så mycket billigare om de måste ha koll på alla sina underleverantörer.
Ni föreslår att förmånssystemet ska ta större hänsyn till miljö och hållbar utveckling, hur ska det gå till?
– Det är svårt att svara på nu, men frågan behöver åtminstone en genomlysning. TLV borde få en roll i det här.
Vad ska läkemedelsindustrin själva göra för att få bukt med problemet?
– Industrin förespråkar att de framförallt ska få lösa det här med frivilliga initiativ. Jag tror det behövs ett nytt regelverk framförallt för att också generikaföretagen ska satsa på bättre reningsteknik. Men industrin borde också jobba på med sitt frivilliga arbete. På det sättet blir det inte så stora förändringar för dem när de nya regelverken väl är på plats.
