Boots på Earls Court Road i London ser ut som vilken engelsk supermarket som helst. I affärens bortersta del ligger apoteket där apotekaren Jill Brown sitter och skriver. På morgonen är det inte så mycket kunder.
Hon berättar att alla apotekare som arbetar för Boots, Storbritanniens största apotekskedja, kommer att få den extrautbildning som krävs för full förskrivningsrätt.
Precis som alla andra apotekare jag talar med i England anser hon att reformen kommer vara till nytta för patienter.
– Många läkemedel borde vara receptfria ändå. De har receptbefriat simvastatin och det var ett en stor succé, säger hon.
Några risker med att apotekare får förskrivningsrätt kan hon inte se.
– Vi har fem års utbildning om läkemedel. Det kan jämföras med läkarna som bara läser några enstaka kurser i farmakologi.
Lyser grönt
Fortsätter man Earls Court Road ner mot korsningen Old Bromton Road missar man knappast Zafash Pharmas illgröna skylt. Inifrån apoteket bildar neonbokstäver ordet ?prescription? så starkt grönt att det lyser ut över hela gatukorsningen.
Apotekaren Muhammed Tarik är, till skillnad från personalen på Boots, informellt klädd. I en randig tröja tittar han ut genom en lucka bakom kassan.
– Varför inte? svarar han på frågan om han tänker ta de extrakurser som krävs för att få förskrivningsrätt.
Läroplan för dessa utformas av den brittiska apotekarsocieteten ?Royal Pharmaceutical Society of Great Britain?. Exakt hur kurserna ska se ut är ännu inte bestämt.
Kontroversiell reform
Idag har apotekare och sjuksköterskor i Storbritannien, förutsatt att de har en särskild tillläggsutbildning, rätt att skriva ut läkemedel i samarbete med läkare. Att självständig förskrivningsrätt för både apotekare och sjuksköterskor nu införs är inte okontroversiellt.
Från läkarkåren har det framförts kraftig kritik mot lagändringen.
?Patienter kommer att lida?, hävdade en företrädare för brittiska läkarförbundet förra året. Den vanligaste invändningen från läkarhåll är att apotekare inte är utbildade i att diagnostisera och därför inte kan förskriva. Hälsoministeriet menar å sin sida att reformen avlastar vården, tar tillvara på den stora kunskap som apotekare besitter och gör läkemedel mer tillgängliga för patienter (se LMV nr 4 2006.)
Öppet dygnet runt
Zafash apotek drar redan sitt strå till stacken för att öka tillgängligheten. Muhammed Tarik berättar stolt att apoteket är det enda i Storbritannien som har öppet dygnet runt varje dag i veckan.
I Cambridge är det betydligt lugnare på gatorna än i London. Men inne på apoteken är det mycket att göra. Apotekaren på Superdrug i centrala delen av staden har fullt upp med att gå igenom recept.
– Hela mitt liv har jag ansett att det bara finns en yrkesgrupp som klarar av att skriva ut läkemedel. Och det är apotekare, säger hon innan hon måste återgå till arbetet.
Snett mittemot Fitzwilliams museum, inte långt från stadskärnan, ligger Lloyd´s apotek.
Vid kassan står Setor Kunutsor, läkare från Ghana, som gör praktik.
Han har inte hört talas om att apotekare kan få förskrivningsrätt.
– Jag har heller aldrig hört talas om det, fast jag är läkare, utbrister kunden som han talar med förvånat.
På frågan vad hon anser om reformen lyser hennes ansikte upp och hon säger att den är strålande eftersom läkarna kommer att avlastas. Hon tillägger att alla läkare nog inte är lika entusiastiska.
Setor Kunutsor är tveksam och säger att det nog är bäst om apotekare får förskriva några läkemedel men inte alla.
Arbetar redan mycket
Tamara Morcillo som är apotekare på Lloyd´s undrar hur tiden ska räcka till för att skriva ut mediciner. Hon tror inte att många apotekare kommer att gå de extrakurser som krävs.
– Av mina vänner är det bara en som planerar att gå kursen och de flesta av dem är ändå apotekare. Själv har jag inte övervägt det eftersom jag flyttar från landet på måndag.
– Apotekare klarar nog av att skriva ut läkemedel, men problemet är att vi redan jobbar väldigt mycket som det är nu.
Skribenten är själv ansvarig för det hen skriver i kommentatorsfälten på www.lakemedelsvarlden.se. Läs mer
Även om vissa kommentarer om ökade förskrivarkategorier läses med ironiskt tonläge så är det mer verklighetsförankrat än man man först kan tro. I de flesta andra länder har ägaren/föreståndaren för apotek förskrivningsrätt, och det har visats positivt på mången vis.
Om vi ser till industrialismens fanbärare (sic) USA och GB så har dessa sedan flertalet år implementerat förskrivning för apotekare, med goda resultat.
Risken finns att osäkra förskrivare ser detta som ett intrång på deras revir men personligen ser jag en viss motsättning i dagens (Sveriges) sätt att se på en läkemedelsansvarig på apotek; å ena sidan ska denne veta till vad, hur och när ALLA tillgängliga läkemedel kan användas och vidare kunna göra gränsdragningar och felsökingar i andras förskrivningar, å andra sidan ska densamme inte själv kunna bedöma när detta är lämpligt på eget bevåg. En tankejämförelse är att samma land inte ser någon som helst motsättning i att en gynekolog får skriva ut både Plavix och PPI. (relevant exempel för de uppmärksamma)
Med dagens regler, eller brist därav, vilka staterar att läkemedelsansvarig inte behöver vara apotekare så blir problematiken större för en sådan implementering i Sverige – för visst borde existerande förskrivare med fog kunna efterfråga mer än 2-3års utbildning (läs receptarier) hos framtida potentiella förskrivare? (låt oss bortse från faktumet att flertalet existerande och betrodda förskrivare idag är just ~3årigt utbildade sjuksköterskor)
Motargumenten som viner i luften är ofta förutsägbara:
1. Det kommer leda till en ökad förskrivning som i sin tur kommer leda till
2. Mer läkemedelskostnader och
3. fler resistenta bakterie- (och glöm inte virus-, å du insiktsfulle läkare) stammar
4. Hur kan en apotekare göra en korrekt klinisk bedömning för att skriva ut läkemedel till patienter?
Nåväl:
1. Om en förskrivning av en apotekare ersätter en förskrivning från en läkare, hur ökar då antalet förskrivningar? -1+1=0 enligt matematiken.
2. Samma argument som ovan med tillägget att apotekare har mer kännedom om vilka ersättningsläkemedel som finns och därmed faktiskt kan minska kostnaderna.
3. Det vore förvånande om samma människor som i majoriteten av fall utbildar dagens förskrivare inom just läkemedelsrelaterad resistens, skulle bidra till att öka den.
4. Låt mig resortera till ovan nämnda gynekolog; hur kan denne förväntas göra en korrekt klinisk bedömning? Faktumet att vi dessutom är de enda som ‘per se’ alltid har tillgång till var människas fullständiga läkemedelslista borde om intet annat minimera riskerna för felförskrivningar.
Vidare ska nämnas att antalet förskrivningar gjorda av dessa vidareutbildade apotekare i förut nämnda länder är få till antalet, eftersom de som har rättigheten att förskriva läkemedel faktiskt förstår att de har en skyldighet att försäkra sig om att man tar ett tillförlitligt beslut när man förskriver. (Otroligt nog kommer inte denna insikt enbart tillsammans med avläggandet av Hippokrateseden).
Uppenbart är att detta kommer minska en herrans massa slentrianbesök hos förskrivaren. Argumentet om att varje patientbesök ska behandlas som unikt hade fungerat om inte denne i 9 fall av 10 kastats ut inom 12min från ankomst i brist på tid.
(Belägget för detta uttalande tackar jag bla närakuten i Huddinge för i.o.m offentliggörande av bonussystemet för varje patient utöver den 12e per dag.)
För att förtydliga; i förekommande fall är detta inte en ersättning till sjukhusbesök, utan snarare ett komplement därtill, som i samråd mellan yrekskategorier är till för att avlasta det enorma trycket sjukvården idag upplever. Vidare så anser jag på intet sätt, vare sig mig själv eller andra representanter ur min yrkeskår, kunna ersätta läkarens unika förmåga att diagnosticera och behandla jordens vandrare.