Ett angeläget användningsområde är äldres läkemedelsbehandling där det krävs effektiv förskrivning och förbättrad användning av läkemedel för att åtgärda bristerna. Äldres läkemedelsbehandling bör därför ha därför hög prioritet i en nationell läkemedelsstrategi.
Vid läkemedelsbehandling vill man dra nytta av läkemedlens positiva verkningar och undvika de negativa. Den balansen är svår vid behandling av äldre med många läkemedel och övermedicinering av äldre är det problemkomplex som mest uppmärksammats. Enligt Socialstyrelsens läkemedelsstatistik för 2009 hade 45 procent av befolkningen i åldersgruppen 80-plus under året köpt ut 10 eller fler olika läkemedel på recept och 33 procent hade köpt ut läkemedel som Socialstyrelsen betecknar som ?läkemedel som bör undvikas? vid behandling av äldre. Dessutom har de läkemedel som många äldre således använder mycket av i regel inte testats på denna patientgrupp.
FASS och nationella riktlinjer ger vägledning för att påbörja en läkemedelsbehandling. Kriterierna för när man skall avsluta en behandling är däremot otydliga. Om alla sjukdomar som en äldre person har, behandlas var för sig enligt riktlinjerna, får personen så småningom många läkemedel. Varje läkemedel kan vara kliniskt motiverat då det ordineras, men helheten riskerar att bli orimlig. En läkemedelsbehandling som pågår under lång tid måste också ständigt omprövas eftersom äldres livssituation snabbt kan förändras.
Ofta har läkemedlen ordinerats av flera olika läkare som inte vet om varandra och det är ingen som tar ställning till om helheten är rimlig, trots att patienten förväntar sig att detta sker vid läkarbesöket. (Jfr. Ljungberg C. Prerequisites and responsibility for appropriate prescribing. Doktorsavhandling, Uppsala universitet 2010)
De äldre har inte bara problem med för många och med olämpliga läkemedel, utan också med doseringen. Läkemedel kan vara testade på äldre, men oftast på personer som har bara en sjukdom och ett läkemedel. Om man är multisjuk och multimedicinerad utesluts man från kliniska prövningar, eftersom det är svårt att göra studier med dessa patienter. Därför är doseringen av många läkemedel inte utprovad och därmed osäker för äldre patienter, vilket ökar risken för biverkningar och läkemedelsinteraktioner.
Onödig multimedicinering och användning av bristfälligt dokumenterade och olämpliga läkemedel bland äldre borde egentligen aldrig behöva ske. Det kunde undvikas om en utsedd läkare hade totalansvar för patientens hela läkemedelsbehandling – en dirigent (Jmfr. Gurner U, Thorslund M. Dirigent saknas i vård och omsorg för äldre). I regeringskansliets rapport ?Handlingsplan för effektivare läkemedelsanvändning? från 2009 föreslås att det bör finnas läkare med särskilt koordinationsansvar för äldre med många läkemedel. En sådan dirigent är också ett av kraven från PRO och SPF i kampanjen ?Koll på läkemedel? (www.kollpalakemedel.se). De flesta äldre med många läkemedel saknar dock denna dirigent.
En nationell läkemedelsstrategi måste vara mycket tydlig då det gäller problemen kring äldres läkemedelsbehandling, och tre krav bör uppfyllas:
? Varje multimedicinerad patient ska ha en utsedd läkare med totalansvar för hela behandlingen, en dirigent.
? Läkemedlen som äldre multisjuka använder skall dokumenteras för den patientgruppen. TLV bör ta hänsyn till om sådan dokumentation finns vid prissättning.
? Läkemedelsgenomgångar behöver användas systematiskt och lagstiftning behövs som garanterar att alla över 75 år med många läkemedel erbjuds minst en läkemedelsgenomgång årligen.
J. Lars G. Nilsson
Professor emeritus
Läkemedelssakkunnig vid Sveriges pensionärsförbund