Vid Riksstämman leder Rune Andersson, professor och infektionsläkare vid Kärnsjukhuset i Skövde, ett symposium med inriktning på hiv/aidsproblematiken i tredje världen.
? Tanken är att belysa den oroande utvecklingen men framför allt fokusera på hur man kan gå vidare i framtiden. Vad kan vi lära av de länder som lyckats bättre än andra i kampen mot hiv?
Föredragshållarna har stor bredd, dels deltar personer med erfarenheter av interventioner som syftar till ökad kunskap och minskat riskbeteende, dels experter som arbetat med medicinsk behandling av hivpatienter.
På den afrikanska kontinenten finns ljuspunkter i form av länder som lyckats bättre än andra med att begränsa hivepidemins spridning. Det gäller exempelvis Uganda och delar av Tanzania, även om siffrorna är osäkra.
? Förklaringen är till stor del att man här varit mer öppna kring hiv och aids, säger Rune Andersson.
Globalt har även medelinkomstländer som Thailand och Brasilien lyckats relativt bra, bland annat tack vare öppenhet och kondomanvändning.
Men i medelinkomstlandet Sydafrika där man talat ganska tyst om hiv och aids har det gått sämre. Där genomfördes 2002 den så kallade Nelson Mandela-studien, där huvuddelen av deltagarna tog ett salivbaserat hivtest och svarade på en frågeenkät. Undersökningen, en så kallad tvärsnittsstudie, visade på en hivprevalens på 11,4 procent i befolkningen som helhet. I gruppen sexuellt aktiva kvinnor mellan 15 och 49 år var dock andelen hivinfekterade enligt en annan studie betydligt högre ? 27,9 procent.
Ett anmärkningsvärt delresultat från Nelson Mandela-studien var att bara 23 procent av de vars testresultat var positivt sade sig känna till att de var infekterade. Bland männen var siffran så låg som 15 procent.
? Det tar visserligen ofta 8-10 år innan man utvecklar symtom, men det här är exceptionellt låga siffror. I Sverige är motsvarande siffra omkring 70 procent vilket gjort det möjligt att påverka epidemin. Det är ett enormt problem att så många inte vet att de är smittade. I många fall törs man inte eller vill inte testa sig.
Kostnadsfri behandling
Genom den så kallade Globala fonden (Global Fund to fight Aids, Tuberculosis and Malaria, GFATM) har nu omfattande program där kostnadsfri behandling med bromsmediciner erbjuds etablerats i bland annat Sydafrika och Swaziland.
? Detta är naturligtvis mycket positivt, men det återstår att se om riskbeteendet ökar eller minskar och huruvida fler testar sig nu när behandling finns tillgänglig. Hur den nya situationen påverkar epidemin är osäkert. Även om fonden finansierar många bra projekt är infrastrukturen inte alltid utbyggd i tillräcklig omfattning vilket är ett problem, säger Rune Andersson.
I flera länder med hög prevalens, exempelvis Sydafrika, har epidemin nu börjat plana ut, om än på en hög nivå.
? I övrigt är tendenserna mycket olika från land till land. Vissa länder tar itu med problemen medan andra, ofta fattiga länder inte tycks orka.
Nils Bergeå